Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, 1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1397 års unionsbrev och dess rättsgiltighet. 141
Erik och drottning Margareta å den andra. Recessen är,
alldeles som unionsbrevet, ett ensidigt fördragsdokument,
utfärdat av konungamaktens motpart. Den har — alldeles som det
måste ha avsetts med unionsbrevet — till mera bevaring, att
dess artiklar skulle stadiga och fasta obrytligen bliva,
beseglats av denna. Men nya korroborationer har tillagts.
Konungen och drottningen har i enlighet med dessa beseglat
själva den föreliggande akten, den förre till fullbordan, den
senare till vittnesbörd. Det ligger snubblande nära, att
Kalmarfördraget tänkts fullbordat på liknande sätt.
Det andra momentet i min undersökning, som är egnat
att väcka uppmärksamhet — ett moment i nära samband
med herskarfördraget — är vad jag hävdat om sättet för
fördelningen av de sex breven. Enligt Erslev är dessa sex brev
att betrakta som ratifikationer av överenskommelsen i
Kalmar; varje rike skulle erhålla vars ett av de två andra.
Professor Carlsson ansluter sig helt till Erslev och vänder sig
mot den uppfattning jag hävdat: de två breven av varje rike
fördelade mellan de kontrakterande parterna inom varje rike,
konungamakten och riksrådet.
Argumenteringen lyder:
»Ej heller stadgandet om de sex breven låter infoga sig
i professor Weibulls system. Om Kalmaröverenskommelsen
uppfattats som ett herskarfördrag, vid vars avslutande den ena
parten, ’rådgivarna och mannen’, skulle fungera å egna vägnar
såsom en unionell kollektivitet och alldeles icke företräda de
enskilda statssamfunden, varför har det då bestämts, att de sex
breven skulle utfärdas i sådana former, att rikenas råd och
män därvid gingo åtskils, uppdelade på sina resp. länder? De
ifrågavarande dokumenten skulle ju, såvida Weibulls
påståenden om ’herskarfördraget’ och Kalmarförhandlingarna vore med
verkligheten överensstämmande, lika väl ha kunnat expedieras
vid ett nytt samnordiskt stormannamöte (sådana höllos flera
gånger under åren närmast efter 1397). Och varför ha
köpstäderna ställts vid de nationella aristokratiernas sida som
beseglande brevutfärdare? Vad hade de med saken att skaffa,
om professor Weibulls fördragsteori vore riktig? I själva
verket är föreskriften om stadsfästelseurkunderna ensam ett
tillfyllestgörande bevis för att hela denna teori är förfelad» (480).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
