- Project Runeberg -  Scandia / Band IX. 1936 /
3

(1928-1931)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

episoden 1520 — bevara en institution, som den betraktade som
en förutsättning för en offentligrättslig och konstitutionell
uppfattning av statsmakten, och undgå det arvrike, som den
alltid bekämpat såsom en yttring av ett privaträttsligt och
absolutistiskt betraktelsesätt.[1] Först 1544 nödgades den bita


[1] Se min avhandling, Frihetstidens författning, de tre första kapitlen. — Den uppfattning, jag i nämnda arbete och i Konung och adel gjorde
gällande i fråga om Sveriges adel, nämligen att den under de tider, dessa
arbeten avsågo, varit den främste förkämpen för de konstitutionella idéerna,
blev i början utsatt för många mothugg. Se Clasons och Stilles vota till
hum. sekt:s i Lund protokoll den 29 maj 1915, Stavenows recension av
Frihetstidens författning i Hist. Tidskr. 1916 samt Edler, Börd och befordran
under frihetstiden s, 18 not 4. Jämför även S. J. Boëthius, Om statslivet s.
103 not l. — Senare ha åtskilliga arbeten publicerats, vari samma
uppfattning som min framställes, oftast också med hänvisning till min produktion.
I fråga om adeln såsom konstitutionalismens målsman tycks ingen
meningsskiljaktighet råda mellan mig och Erland Hjärne i det arbete, mot vilket jag
här polemiserar (s. 33). I sin framställning av det svenska riddarhusets
förutsättningar och tillkomst i riddarhusets festskrift av 1926 s. 52, har
Bertil Boëthius en teckning av den aristokratiska konstitutionalismen under
medeltiden, som jag till stor del gillar. Genom Lönnroths avhandling, Sverige
och Kalmarunionen 1387—1457, går som en röd tråd den uppfattningen att
aristokratien under medeltiden eller åtminstone så långt avhandlingen
sträcker sig kämpat för en med valriket sammanknuten konstitutionalism, ett
regimen politicum, gentemot arvrike och envälde, ett regimen regale. I de
stycken denna uppfattning överensstämmer med min tycks den också gillas
av Karl-Gustav Hildebrand i uppsatsen Gustav Vasas arvförening i Hist.
Tidskr. 1934. Se s. 134. Även för Wilhelm Tham i hans biografi över Axel
Oxenstierna s. 129 framstår aristokratien som förkämpe för statsmaktens
enhet och lagbundenhet, medan konungamaktens statsuppfattning är
absolutistisk och patrimonialt färgad. — Längst i överensstämmelse med min
uppfattning kommer Hessler i uppsatsen Gustaf II Adolfs konungaförsäkran i
Scandia 1932. »Det var», säger han s. 184, »rådsaristokratien, som från den
medeltida begynnelsen uppburit de konstitutionalistiska regeringsprogrammen».
Detsamma gäller tydligen enligt Hessler också om dess fortsatta
framträdande. Regeringsmaktens lagbindning genom regeringsformen är för honom
lika väl som för mig ett verk icke av konungen utan av aristokratien (Se
Hessler bl.a. s. 194 och 202 f. i a.a. och s. 31 i Den svenska
ståndsriksdagen i Scandia 1935 samt Frihetstidens författning s. 95—106 och 121—142
särskilt s. 122). Även Gustav II Adolf är — för Hessler lika väl som för
mig (se resp. 203 och s. 115) — en målsman för »det personliga
regementet». Jag säger a.a. s. 109 om riksdagen med hänsyn till formerna för dess samverkan med hertig Karl, att den lika väl kunde bli »ett värn emot» som
»ett medel för den personliga kungamakten», Hessler a. a. s. 197, att
aristokratien av alliansen mellan hertigen och ständerna lärt, »att ständermakten
lika lätt kan bli ett redskap i händerna på en personlig kungamakt som ett
värn emot samma kungamakt». Lika intimt överensstämma hans och mina
skildringar av adelns inställning till Vasarnas första ämbetsorganisation (resp.
s. 189 och 79). Att den självständighet, adeln gjorde anspråk på som
ämbetsmän, var en anpassning av dess gamla sociala inställning efter nya
förhållanden framhäves av Hessler s. 191 och 194 och av mig s. 105 f. Ett
väsentligt hinder för »adelns ombildning till ett ämbetsmannastånd» se vi —
tydligen i anslutning till Edén — i Karl IX:s »formalistiska fasthållande vid
landslagens stadgar» (resp. 192 och 113). Också i fråga om adelns nitälskan
för rättssäkerheten överensstämma vi (resp. 199 f. och bl.a. 113 f.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:07:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scandia/1936/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free