Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det endast vaga valrikesföreställningar, som ligga bakom
Per Banérs ord 1634: när ständerna accepterat
regeringsformen, måste futurus rex gilla och emottaga henne, så framt
han eljest vill få kronan på huvudet. Endast så till vida
hade pretentionerna stigit sedan 1611, som den rättsnorm,
man ville påtvinga konungen, skulle binda ej blott honom
själv för hans regeringstid, utan alla kommande konungar.
Försöket misslyckades helt. Så väl Kristina som Karl XI
vägrade att godtaga densamma som rättesnöre för myndig
konung, och den senare avlockade 1680 ständerna ett
uttryckligt erkännande av att den blott bunde en
förmyndarregering. Man hade 1634 spänt bågen för högt. De
brådmogna modernt konstitutionalistiska planerna kommo för
en lång tid framåt till korta.
Karl XI:s envälde innebar principiellt sett endast en
förnekelse av de konstitutionalistiska strävanden, som haft
regeringsformens fastställelse till mål. Den gamla landslag,
som aristokratien alltid kunnat falla tillbaka på, när dess
mer avancerade yrkanden avvisats, har också, enligt vad
redan framhållits, varit den grund, varpå den s. k.
suveräniteten uppbyggts. Dess idévärld är visserligen till stor del
av främmande ursprung, men dess introduktion sker genom
omtolkning — vi vilja gärna säga vantolkning — av
rättsnormer, som i Sverige haft giltighet sedan många
århundraden tillbaka. Bäst kommer detta kanske till uttryck i det
sammanfattande uttalandet i 1689 års relation om de i
rådet förda »prejudicerliga talen» och därtill slutna
kassationsakt, att »k. m:t allena . . . såsom en högst mäktig och allom
bjudande konung alla höga konungsliga jura och rättigheter
efter riksens fundamentala lagar och stadgar — det
är tydligen närmast landslagen, som här avses, — klart och
oförnekligen kompetera och tillhöra» [1] Saken fattades så,
förklarar Harald Hjärne, att ständerna erkände den
suveränitet som alltid tillkommit kongl. maj:t och endast kunde
bestridas av uppstudsiga undersåtar [2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
