Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främmande. RF 1772 har rättsligt sett kommit till genom
samverkan av de statsorgan, konung och ständer, som skapat
storhetstidens Sverige, i gemensamt sammanträde på rikssalen
under den förres ordförandeskap. Ständerna ha givit sitt låt vara
nödtvungna bifall. Det var, tillrättavisade riksrådet
Beck-Friis 1779 nyssnämnde Publicola-Halldin, konungen, som
först underskrev kontraktet, och det var undersåtarna, som
frivilligt antogo villkoren, vilka aldrig funnos i en regering,
där hela makten var lagd i en hand[1]. De revolutionära
beslutsformerna från den 21 aug. — proposition framlämnad
i plenum plenorum för omedelbart avgörande — har konungen
1778 velat legalisera genom en ny riksdagsordning, låt vara
diskussion nu skulle vara tillåten. Därav blev intet, men
hans uppfattning av det nya statsskicket som en rätt
fortsättning av Gustav Adolfs måste ha styrkts av den
föreställning, den historiska sakkunskapen ingav honom, att 1617
års RO kommit till i samma ordning som 1772 års RF[2]. Sitt projekt glömde han icke bort. De ofrälse ståndens
bifall till Förenings- och Säkerhetsakten vann han i samma
plenum plenorum, vari den först framlagts till antagande —
dock utan att diskussion tilläts. Redan genom denna form
för sitt genomdrivande — innehållssynpunkterna kunna vi
här lämna å sido såsom allmänt kända — var 1789 års
författningsändring ett brott mot rättskontinuiteten, en
revolution [3]. Man kan dock icke bestrida att revolutionskungen iakttog en viss kontinuitet i revolutionsförfarandet.
Redan i sitt berömda tal på rikssalen den 21 aug. 1772
har Gustav III framhållit önskvärdheten av att riket styrdes
efter en orygglig lag, som ej kunde ändras utan fritt
samtycke av både konung och ständer. Sveriges statsrätt fick
en helt annan karaktär än under frihetstiden, då endast
ständerna kunde lägga hand vid ändring av regeringsform
och övriga grundlagar. Underligt var då icke, att de som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
