Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Avsättning av konung hade ännu under nyare tid tvenne
gånger ägt rum — 1569 av Erik XIV, 1599 av Sigismund —
utan att rättsordningen därmed kan anses ha sönderbrutits,
men då och ända fram till 1680 gällde ännu landslagens
rättssystem, enligt vilket konungen ansågs ansvarig för det
sätt, varpå han höll sin ed [1]. Efter 1756 års misslyckade
revolutionsförsök hade ständerna i en s. k. riksakt förklarat
sig efter lag och regeringsform berättigade att, alldenstund
konungen brutit sin ed och försäkran, upplösa det band,
som förenat överhet och undersåtar, och skilja sig vid sin
konung, men då hade de kunnat visa hän på § 23 i Adolf
Fredriks konungaförsäkran, vari högstdensamme förklarat
ständerna uti en sådan händelse fria från deras huld- och
trohetsed [2]. Enligt 1772 års RF § 2 skulle konungen regera
[1] E. Fahlbeck, Riksrättsinstitutet i 1809 års författning s. 79 och där anförd litteratur.
[2] Riksakten avtryckt i A. F. von Fersens Historiska Skrifter II s. 205 ff.
och Brusewitz, Frihetstidens grundlagar s. 183. — Det kan vara tvivelaktigt,
om man med E. Fahlbeck i hans avhandling om Riksrättsinstitutet s. 95 bör
i detta samband tala om en konungens ansvarighet. Som regel ansågs
konungen även under frihetstiden för oansvarig, under det ansvarigheten
påvilade hans råd, allt i enlighet med den av Höpken 1755 formulerade satsen:
konungen kan icke fela emot riket, när han styr det med råds råde (Se min
avhandling om frihetstidens författn, s. 464 f.). Man undvek ock att delge
ständerna, huru kungen voterat i rådet. I ett så auktoritativt uttalande som
mindre sekreta deputationens ovan s. 32 omnämnda betänkande av 1752
framställes dock kungens oansvarighet som en för »all ordentlig regering»
omistlig princip överlag. Fråga är om icke ett utom rådet företaget försök att
kullstörta författningen får uppfattas som en inhabilitetsgrund jämförlig med
ett avfall från den rena evangeliska läran, som ju också skulle gjort Adolf
Fredrik inkapabel som Sveriges konung. E. Fahlbeck a. a. s. 168 bestrider
visserligen riktigheten av en sådan jämförelse; frånvaron av den rätta
trosbekännelsen konstituerar enligt honom en statsrättslig inkapacitetsgrund, som
icke är att jämföra med påföljd för brott av något slag. Häremot må
invändas, att ända fram till 1873 avfall från den rena evangeliska läran
betraktades som ett brott bland andra brott, stämpling mot regeringssättet
inclusive (Se Brilioth, Svensk Kyrkokunskap s. 92 ff). Vad som för vanliga
medborgare under frihetstiden skulle medfört straff medför för konungen
blott obehörighet att bära kronan. Intet i 1756 års riksakt visar, att
ständerna tänkt sig möjligheten av att ådöma konungen något straff — som sådant vore ju enligt här framställda uppfattning hans skiljande från regeringen
ej att fatta — medan åter drottningen tämligen oförtäckt förklaras ha bort
dela de livdömdes öde. Att drottningen intagit en aktiv, kungen en passiv
hållning till revolutionsförsöket kan ingen skillnad göra, ty även ett förtigande
därav skulle i och för sig varit brottsligt. — Man bör ej betrakta nämnda
frihetstida författningsinstitut som en kodifiering av det av landslagen
underförstådda nyss omnämnda kungaansvaret. Det bör nämligen observeras, dels
att detta ansvar under frihetstiden till största delen kompenserades av
rådsansvaret, dels att Erik XIV i kraft av detsamma formligen dömdes förlustig först
kronan och sedan sitt liv (I. Andersson, Erik XIV ss. 301, 333). I riksakten
lägges aldrig något regeringsbeslut Adolf Fredrik till last. Däremot förebrår
man honom att han låtit utfärda ordres till ämbetsmän utan kontrasignation
och utan rådets vetskap. Betecknande nog är dylik underlåtenhet ett av de
fall, i vilka en av 1809 års ledande liberaler, A. G. Silfverstolpe, tänkt sig, att
konungen skulle anses ha upphört att regera (Hvad synes allm. opinionen
önska . . . s. 21). I 1809 års RF inskränkte de sig dock till att stadga de
grunder för obehörigheter, som anges i §§ 2, 91, 92. Att de underläto att
träffa något stadgande för monarkens tänkbara författningsbrott beror
säkerligen som E. Fahlbeck a. a. s. 169 framhållit på att ett dylikt brott borde
kunna beivras i kraft av naturrätten och därför ej behövde stadgas i skriven
lag. Frihetstidens ständer garderade sig sin rätt i positiv lag och behövde
därför 1756 icke söka sig hän till naturrätten. Något brott mot
härskarfördraget tala de icke om 1756, vad de väl skulle gjort, om de ansett
valkapitulationen som ett sådant fördrag (jfr ovan s. 32 ff.). 1809 års män hade
gjort klokt, om de träffat bestämmelser för ett så sannolikt fall som förnyade
stämplingar av monarken mot författningen. Karl XIII invecklade sig ju
strax uti dylika (Brusewitz, 1809 års författningskris s. 94). Ännu mera i
vår tid än under den holsteingottorpska ätten skulle en konung, som
ertappats med revolutionsförsök, vara omöjlig som fortsatt innehavare av tronen.
Skulle ett riksdagens inskridande mot honom betraktas som en revolution,
eller månne som ett utövande av den rätt till nödvärn, våra
grundlagskommentarer tillerkänna den enskilde även gentemot konungen?
1 Sjövall, Georg Adlersparre och tronfrågan 1809 s. 167.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:07:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/scandia/1936/0050.html
