Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsyftade ändamålet, samhällets säkerhet. Den avsatte
konungens regering hade emellertid utmärkts genom »ett icke
ofta avbrutet fortfarande våld emot konstitutionen». I
skrivande stund vore den konstitutionella makten bruten, i det
den ena av dess beståndsdelar vore satt ur all verksamhet.
Den andra naturligen permanenta stode kvar med en
»ofrånskiljelig» rätt och skyldighet att förse sin säkerhet och
stadga grunderna för sitt framtida bestånd. Man hade velat
tro, säger författaren och karakteriserar därmed
frihetstidens författning [1], att lagstiftningsrätten ovillkorligen tillhörde
folket ensamt och att konungen vore lagarnas verkställare,
men tillräckligt många monarkier funnos för att jäva
riktigheten av en sådan anordning. Ett fall gåves likväl, då det
vore både en rätt och skyldighet hos folket att ensamt
stifta sin grundförfattning eller förbättra den, och det vore,
då den andra delen icke funnes till eller funnes utan
förmåga att verka, »och detta fall gives nu» [2]. Det hade
inträffat tack vare några behjärtade mäns dristiga handling.
Denna hade utan blodspillan försatt folket i en belägenhet,
den det mänskligt att döma icke skulle återfå på många
sekler. Riket hade ingen konung, vars naturliga skyldighet
det skulle vara att söka bihålla vad han kallade sitt. När
han väl ägde en av en viss konstitutionell form befästad
makt, skulle den icke kunna av folket återvinnas utan
våldsamma skakningar och ändock aldrig till den fullkomlighet,
som då det i lugn och fullt oberoende kunde få uppgöra
grunden till sin styrelse». »Ställningen nu är sådan som
den på lång tid icke varit». »Ögonblicket är dyrbart och
bör begagnas». Mentaliteten är i mycket densamma som vid
frihetstidens ingång[3]. Dock finnes också skillnader. Hambré
har icke tänkt föreviga ögonblicket såsom skedde genom
§ 5 i 1719 års konungaförsäkran. Men å andra sidan
tänker han sig den i ögonblicket mer obunden än den var för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
