Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha en konstitution till grund för hans försäkran. 1 senare
fallet finge man säkert höra många nej, icke av ovilja mot
hertigen men av farhåga för lika överrumpling, som
inträffade både 1772 och 1789, ty de, som smidde bojan 1789,
levde ännu, och man hade funnit, att de nu varken varit
utan verksamhet eller inflytelse. Ständernas fria val gåve
en säker grund att stå på, medan arvsprincipen bleve en
anledning till strid och gåve luft åt pretendenterna.[1] Huru helt
annorlunda resonerade man 1719, då arvföreningen ansågs
ha hävts, därför att den icke mera var å någon tillämplig,
riksdagen sökte sin rättsgrund däri, att den var en
fortsättning på en tidigare i laga ordning sammankallad riksdag
och konungavalet förrättades i nära anslutning till
bestämmelserna i landslagens kungabalk?
Ännu tydligare blir skillnaden mellan 1719 års och 1809
års rättsläge i den argumentering, som föreligger i det bekanta
brev L. A. Mannerheim, den blivande ordföranden i
konstitutionsutskottet, avsände till hertigen på morgonen av den dag,
ständerna få sägas ha träffat sitt avgörande av den
ordningsföljd, i vilken de stora frågorna skulle avgöras. I dåvarande
ögonblick funnes ej någon annan fundamentallag, heter det,
än hertigens rena uppsåt och det allmännas väl. Den rätt,
man före de olika revolutionshandlingarna, som rimligen icke
kunde utförts i kraft av fundamentallagar, kallat så, vore
bruten, men man kunde ej trumpeta ut på gator och torg,
att den ej mera ägde bindande kraft, ty sådant kunde
leda till immoraliska utbrott av mord och plundring, till
utövning av näverätt av en tygellös populace. En rättskaffens
medborgare behölle inom sig en övertygelse, vilken mängden
ej hade styrka att inom sig med förståndigt uppförande bära.
Man måste erkänna, att 1809 års män kände sig i en annan
situation än frihetstidens riksfäder, som identifierade den
fundamentallag, på vilken de ställt sig såsom på en säker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
