Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lindeberg: K. J. Hartman. Forskarmetoder och forskargärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Gösta Lindeberg.
tungt vägande avhandling framlagt vissa delar av det svenska
material, som är knutet till fredsunderhandlingarna under senare
delen av Karl XII:s regering. I arbetena »Sverige och Frankrike
1715—18» (1909—1921) samt »Kejsaren, Sverige och de
nordiska allierade från Karl XII:s hemkomst från Turkiet till
alliansen i Wien 1719» (Karol, förbundets årsbok 1926—1928) hade
Per Sörensson utnyttjat framför allt svenskt och franskt men
även saxiskt, österrikiskt och preussiskt material. Det sistnämnda
materialet var mera detaljerat genomgånget av B. Lundberg i
»Sverige och Preussen 1715—20» (1913—1914). Danska källor
hade använts av P. E. Holm i »Studier till den Nordiske Krigs
Historie» (1881—1882), och från engelsk synpunkt hade
händelseförloppet skildrats av J. Chance bland annat i »Georg I and the
Northern War» (1909). Det ryska materialet var däremot
jämförelsevis obetydligt känt. En del akter från Ålandskongressen
hade emellertid tryckts i Bacmeisters »Beyträge zur Geschichte
Peters des Grossen». Detta arbete hade bland annat använts av
Sörensson i det förstnämnda av hans arbeten.
Hartman kunde alltså för vissa delar av sitt arbete bygga
på dessa och andra forskares resultat med anlitande av samma
material som de. I de tre första delarna av sitt huvudverk står
han också ännu på samma ståndpunkt som sina föregångare
ifråga om tilltron till källorna. Men mer och mer nytt material,
framför allt ryskt och hessiskt, indrages av honom i
undersökningarna, och så småningom kommer han att slå in på helt andra
vägar än vad tidigare skett. I den fjärde delen börjar man
iakttaga den begynnande omsvängningen; den framträder fullt
tydligt i de därpå följande häftena av femte delen och i de mindre
uppsatserna. Hartman gör ingen hemlighet av att han ändrat
ståndpunkt. Han underkastar sina tidigare resultat en ingående
kritik och vidgår utan vidare de fel och förbiseenden som han
anser sig ha begått.
I.
Gången av och förutsättningarna för de underhandlingar,
som 1718 kulminerade i fredskongressen mellan Sverige och
Ryssland i den lilla byn Lovö i åländska skärgården, skildrar
Hartman i de tre första delarna av sitt stora verk i omedelbar
anknytning till sitt ungdomsarbete om de dansk-rysk-engelska
landstigningsplanerna 1716 och deras misslyckande. Han bygger
här fortfarande i huvudsak på ryskt material, men blir på grund
av den större omfattningen av detta i stånd att på ett intressant
sätt komplettera föregående undersökningar. Tsar Peter spelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
