Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lindeberg: K. J. Hartman. Forskarmetoder och forskargärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Gösta Lindeberg.
Lantgreve Karl av Hessen var som bekant genom sin son
Fredrik med starka band knuten till Sverige. Han framstår på
detta stadium av Hartmans arbete som den mest framträdande
representanten för den svenska diplomatien, vilken nu efter bästa
förmåga söker begagna sig av splittringen inom den nordiska
ligan. »Man kan utan överdrift säga, att under året 1716 och en
stor del av 1717 den svenska utrikespolitikens väsentligaste trådar
förenades i lantgrevens hand» \ Hartman framhåller dock skarpt
med stod av de ryska källorna, att dennes medlingsförsök mellan
Sverige och Ryssland endast resulterade i ett konstaterande av
oförenligheten i respektive ståndpunkter. Tsaren ville på sin
höjd återlämna Finland, Karl var endast villig att överlämna
Petersburg med område på viss tid. Av särskilt intresse är nu att
vi för första gången se de två motståndarna formulera sina
fredsvillkor. Karl av Hessen ville dock om möjligt behålla ledningen
av underhandlingarna i sin hand och i maj 1717 lyckades han av
sin svenske namne utverka fullmakter för greve Wellingk och
kommissionssekreteraren Preis i Haag att underhandla med
England resp. Ryssland; den förre skulle därvid samråda med honom
själv. Men konungens ståndpunkt ifråga om fredsvillkoren med
Ryssland är alltjämt densamma som förut2.
I ett par väsentliga punkter kan Hartman med sitt ryska
material komplettera det framför allt av Sörensson framlagda
franska och svenska. Det gäller särskilt hans framställning av de
ansträngningar, som från Frankrikes sida gjordes för att under
alla omständigheter bevara inflytandet i norra Europa åt sig och
från de engelska jakobiternas sida för att få till stånd en europeisk
koalition mot de hatade hannoveranarna. För båda dessa parter
kunde en svensk-rysk fred erbjuda stora möjligheter.
Under tsarens vistelse i västra Europa sommaren 1717
fördes livliga förhandlingar mellan svenska och ryska diplomater.
Preis och Wellingk, Poniatowsky, den i svensk tjänst verksamme
polacken, Erik Sparre från sin sändebudspost i Paris, lantgreven
och hans förtrogna, en Ranck, en Kettler och en Dalwigk, skymta
där i större eller mindre roller. Redan 1716 framkastas planen
på en fredskongress vid finska gränsen. Intresset koncentreras
alltmer kring en enda person, Görtz. Hartman introducerar
honom ganska sent och, som det vill synas, nästan med en viss
motvilja i framställningen. Den bild han ger av honom och hans
kungliga uppdragsgivare är värd att särskilt uppmärksammas.
Den kvarstår i stort sett oförändrad i de tre första delarna av
»Åländska kongressen och dess förhistoria».
1 I s. 33.
2 I s. 84 o. följ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
