Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lindeberg: K. J. Hartman. Forskarmetoder och forskargärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Gösta Lindeberg.
stycken ganska acceptabel förklaring över en del oklara punkter
i sin föregående framställning men han stannar icke därvid. På
sin väg ut ur den »återvändsgränd», i vilken han säger sig ha
råkat i de tre första delarna genom sin alltför okritiska tro på
materialets tillförlitlighet, kommer han till starkt
revolutionerande slutsatser. Han ser sig slutligen i stånd att framlägga en i
mångt och mycket helt ny bild av Görtz och dennes ställning till
konungen och hans övriga rådgivare samt av de svensk-ryska
underhandlingarnas ursprung, karaktär och syften. Framställningen
utmynnar i en djärv och i många avseenden bestickande
rekonstruktion av Görtz’ utrikespolitiska system i hela dess vidd.
Konturerna av den nya uppfattningen framträda i uppsatsen »Om
förhållandet mellan Karl XII och Görtz på utrikespolitikens
område efter konungens hemkomst från Turkiet och till hans död
(1714—1718)». Mera utformad och belagd finnes den i sista
delen, den femte, av »Åländska kongressen och dess förhistoria».
Hartman utgår vid utformandet av sina nya teorier från att
någon slags förklaring måste finnas till den fruktansvärda härva
av motsägelser och inbördes stridiga uppgifter, som vimla i tidens
diplomatiska korrespondenser. Sålunda kommer Görtz i sina
rapporter till konungen gång på gång med klart felaktiga,
förvrängda eller våldsamt överdrivna uppgifter av sådan art, att
deras rätta halt måste ha varit uppenbar för Karl. Detta anser
Hartman kunna förklaras med att breven voro vad man då för
tiden kallade »ostensibla». Detta innebar, att de antingen kunde
befaras falla i orätta händer eller voro avsedda att av mottagaren
visas upp för någon annan och i båda fallen voro skrivna i avsikt
att ge en falsk bild av vissa fakta. Såväl brevhemligheten som
postsäkerheten voro nämligen mycket diskutabla begrepp på den
tiden. Man kunde alltså genom dessa metoder draga bort
uppmärksamheten från de verkliga meddelandena medelst »officiella»,
men falska sådana och alltså maskera eller »camouflera» sina
verkliga avsikter. Chiffer kunde naturligtvis också användas och
logs flitigt i bruk men innebar ingen absolut säkerhet. I stället
kunde man använda ett slags fördolt chiffer, bestående däri att
man gav vissa ord eller uttryck en särskild betydelse, som endast
den invigde kunde förstå. Ännu en faktor, som bidrager till att
för oss försvåra utnyttjandet av de diplomatiska akterna, består
i bruket att bränna särskilt viktiga meddelanden efter
mottagandet; på detta sätt ha flera brev från Görtz till Karl XII
undandraga vår kännedom \ Det gäller då för forskaren att trots alla
1 Detta sistnämnda faktum framhålles av lektor S. Bonnesen i en
recension av Hartmans tre första delar. Hist. Tidskr. 1926. Riktlinjer för en
mera kritisk behandling av brev- och depeschmaterialet från 1700-talet ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
