Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lindeberg: K. J. Hartman. Forskarmetoder och forskargärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Gösta Lindeberg.
Från den svensk-ryska kongressen kan som en intressant
detalj anföras Görtz’ stora utarbetade förslag till fredstraktat och
exekutionsrecess från augusti 1718 med dess utförliga motivering
och vittsvävande planer. Hartman anser detta vara en skicklig
blandning av uppenbara orimligheter och överdrifter med
verkliga fakta efter en metod, som man måste vara på förhand invigd
i för att kunna förstå. Den var särskilt anlagd på att narra
hessarna och deras anhängare; ingen av de invigda kunde ju taga de
fantastiska fälttågsplanerna på allvar.
I sista delen av »Åländska kongressen» för Hartman i en
mera essayartad översikt Karl XH:s och Görtz’ system tillbaka
ända till tiden strax efter Poltava. Redan vid denna tid skulle
det enligt hans åsikt ha stått klart för Karl, att Sverige lättast
kunde behålla sitt stormaktsvälde genom att sluta fred med
Ryssland, i nödfall med landavträdelser, för att så mycket grundligare
taga hämnd över Danmark, medan motsatsen knappast låter tänka
sig. Han kommer med en helt ny förklaring till Stenbocks
nordtyska krigsföretag och de därmed förknippade diplomatiska och
militära problemen \ Vidare presterar han en undersökning om
kongressens sista månader under Karls livstid, oktober—november
1718, och inför nu i framställningen den ur rysk fångenskap
utväxlade general Rehnsköld, som anses ha spelat en viss roll.
Freden anser han ha varit så gott som klar vid tiden för Karls död;
med stor skicklighet hade man för utomstående lyckats dölja,
hur långt i själva verket underhandlingarna framskridit.
I sin sista uppsats i Acta Academiae Aboensis 1935 kommer
Hartman med en delvis helt ny uppläggning av hessarnas roll i
den förda politiken. Genom att följa bl. a. general Rancks
verksamhet under 1718 och upptaga andra förut behandlade partier
till ny omprövning tror sig Hartman kunna konstatera, att
hessarna endast gjort skenbart motstånd mot konungens planer och
t. o. m. låtit bruka sig för deras förverkligande på samma sätt som
Görtz utan att egentligen på allvar försöka hävda ett eget
utrikespolitiskt system. Deras kampanj mot Görtz skulle alltså blott ha
varit ett led i camouflagepolitiken.
Det är som synes en i många stycken helt ny uppfattning av
Karl XII, Görtz och deras politik, som Hartman kommit fram till
genom en utveckling, som läsaren, vilken ståndpunkt han i övrigt
intager, med stort intresse måste följa. Hans arbete om
Ålandskongressen har från en vanlig deskriptiv framställning av ett
begränsat ämne vuxit ut till en brett lagd exposé med djärva men
ofta bestickande hypoteser. Mot hans i det föregående citerade
1 V: 2 s. 116.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
