Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lindeberg: K. J. Hartman. Forskarmetoder och forskargärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Gösta Lindeberg.
tro till vissa källgruppers tillförlitlighet, framför allt de ryska
och hessiska, medan han i motsvarande grad underskattat eller
utelämnat andra. Han erkänner däremot principiellt det
riktiga och bärande i en av Hartmans huvudteser, nämligen den
om otillförlitligheten i de officiella diplomatiska aktstyckena och
om den dubbla diplomatien. Särskilt skarpt drabbar
Jägerskiölds (liksom framför allt Hildebrands) kritik de på egna
käll-studier icke stödda partier av Hartmans arbeten, som behandla
tiden före 1715. På vissa punkter har hans kritik kommit att
få karaktären av tillfälliga strandhugg och han gör sig därvid
skyldig till samma fel, för vilka han beskyller sin motpart. Han
framhåller sålunda med en viss rätt, att Hartman i större
utsträckning än vad som skett bort utnyttja det svenska materialet,
men han torde dock näppeligen själv vara berättigad att på
grundval av blott ett par depescher draga så vittgående
slutsatser, som han faktiskt gör. Till Jägerskiölds antagande om de
betydande resultat, som kunna stå att vinna vid ett närmare
studium av Alberonis och jakobiternas politik, ställer man sig
tillsvidare avvaktande.
Vid bedömande av K. J. Hartmans insats i den karolinska
forskningen bör givetvis huvudvikten läggas vid arbetet om den
åländska kongressen. Bakåtprojiciering av vunna resultat ligger
of tal frestande nära tillhands för forskaren och det skall inte
förnekas, att denna metod i ett och annat fall kan bli av värde
som stod eller utgångspunkt. T föreliggande fall kunna de
hart-manska essayerna om Karl XII:s utrikespolitik före 1715 ha ett
visst berättigande genom det intresse och den diskussion de
väckt till liv och därigenom att de fastslagit vissa allmänna
riktlinjer. Men det kan vid dem icke fästas samma avseende som
vid en strikt vetenskaplig utredning.
För den som i likhet med undertecknad utifrån delvis
andra synpunkter nalkats dessa problem, vill det synas, som om
Hartmans rekonstruktion av den görtzska politik, som 1716—17
väl torde ha blivit i detalj utformad, vore i mångt och mycket
riktig. På detaljkritikens väg skulle man, om utrymme stode
till buds, dock kunna påvisa åtskilliga brister och
ofullständigheter i densamma. Sålunda kunde man önskat, även om starka
skäl kunna förebringas för motsatta ståndpunkten, att Hartman
kraftigare kunnat markera den uppfattning av Görtz’
strävanden, som kommer till synes i fjärde delen av »Åländska
kongressen och dess förhistoria». Detta gäller framför allt
betonandet av den speciellt holsteinska inriktningen i Görtz’ politik.
Med Jägerskiöld kan man hävda, att camouflageteorien,
misstron till de diplomatiska aktstyckenas sanningsvärde, ibland hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
