Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Schreiner: Kongemakt og lendmenn i Norge i det 12. århundre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kongemakt og lendmenn i Norge i det 12. århundre.
179
Kong Magnus forordnet i 1163 gjennem G 3 at ikke
alle lendmenn i tinglaget skuide möte på Gulating. »To
lendmenn skäl være tilbake i Egdafylke, to i Rvgjafylke, en
på Sunnhordland, en i Sygnafylke, * en i Firdafylke og en
på Sunnmöre. Alle andre lendmenn som er innen vårt
lag-dömme, skäl fare til lagtinget fra disse seks fylker». I de
fylkene som lå lengst borte fra tingstedet, var det nödvendig
at to lendmenn satt hjemme. De nærmere nöide sig med
en, og fra Nordhordland, hvor tinget holdtes, kunde alle
möte. Siden det var regelen at lendmennene drog på
lag-tingsferd, undtagelsen at de blev tilbake, må de åtte
hjem-mesiitere bare ha utgjort en brokdel av det samlede antall2.
I 1160-årene fantes det altså mange lendmenn på
Vestlandet, långt flere enn årmenn. Tallet på dem var neppe
steget siden Olav Haraldssons dager. Forskriften i G 3 om
årmenns plikt til i hvert fylke å ta imot kongen, kunde
Magnus gjenta uforandret. Men det avsnitt som angår
lendmennene, har en ännen form i Olavsteksten. Efter den
skuide samtlige möte på Gulatinget. Fordi lendmannstallet
i kystfylkene var meget höiere under Magnus Erlingsson
enn på Olavs tid, kunde Magnus la enkelte bli tilbake »for
å vokte folks hus mot tyver og ransmenn».
At det blev flere lendmenn i Gulatingslagen, betydde
imidlertid ikke at årmennene var skjövet i bakgrunnen.
Den vestnorske lovboken antyder ikke med ett ord at
lendmannen rettslig eller militært var årmannens
overordnede. For samme forseelse måtte begge betale den samme
bot. Av G 301 fremgår at årmannen omkring 1150
fremdeles hadde yfirsökn jevnsides med lendmannen. Og en
noenlunde samtidig oplysning viser at de på like vilkår
mot-tok krongods i forlening. Det blev nemlig påbudt i G 308
at årmann og lendmann skuide böte mangler ved
ledingsut-styret sva sem peir hava veizla til3.
1 Dette fylke nevnes ikke i de bevarte håndskrifter av G 3, men i den
såkalte Sverres kristenrett kap. 2, som her bare er en avskrift av G 3.
2 Ebbe Hertzberg, Norges historie II, 1 s. 115 fg.
3 Dateringen* av G 308 vil vi senere komme inn på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
