Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Vesterås riksdag 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Lauritz Weibull.
fick denna doktrin en magistral utformning, och den möter
därefter i den gestaltning den då fick i själva verket
överallt, där man statsrättsligt ställde sig på grundvalen av ett
mer eller mindre konstitutionellt monarkiskt styrelsesätt, ett
regimen politicum. Men hur främmande doktrinen än var
till sitt ursprung: den hade gamla anor i Sverige. Olika
moment sköts här som annorstädes olika starkt fram, allt
eftersom de intressen som kämpade om makten fordrade
det. Det kämpades för och mot den under hela unionstiden.
Under Gustaf Vasa hade doktrinen tidigare gång på gång
praktiserats. Den hade av honom liksom av Frederik I
utnyttjats till det yttersta i kampen mot den laglige monarken
Christiern II.
I framsättningarna 1527 är det under den enhetliga
synvinkel, denna doktrin involverar, som förhållandena och
händelserna inpassas. Folket har av fri egen vilja gång på
gång uppdragit Gustaf Vasa regementet. Detta inskärpes
ideligen. Och framställningen går ut på att visa, hur folket
och konungen, var i sin stad, fyllt sina förpliktelser. Under
1521 och senare hade det varit upproret mot Christiern II
och hans fördrivande, som skulle motiveras och försvaras.
De stereotypa kategorierna hade då fyllts med en enda
svartmålning av tyrannen: han ensam var det som brutit lag
och ed. I framsättningarna till riksdagen i Vesterås 1527 är
kategoriernas innehåll motsatt, rollerna ombytta. Konungen
har i allt fullgjort sina förpliktelser. Tid för tid, händelse
för händelse söker Gustaf Vasa uppvisa detta. Hans egna
förtjänster ställes i bengalisk belysning; hans storhet och
storheten i den gärning han utfört inhamras i ständernas
medvetande. Konungen är i sin regentfullkomlighet den
konstitutionellt fläcklöse monarken, till den grad konstitutionell,
att han förklarar sig redo att stå till svars och rätta för
ständerna; riksdagen är endels sammankallad därför. I motsats
till konungen står folket. Det har ständigt svikit. Med
uppstötarna, obeståndet och ostadigheten, allt utan orsak, är
friden och fridsamhället borta. Hans nåde förväntar sig
aldrig »rolighet»; han märker, som det heter på ett annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
