Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ove Moberg, Slaget på Fyrisvallarna och kampen vid Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Ove Moberg.
Problemet från filologisk och historisk synpunkt är hur
Thorvald Hjaltasons andra vers, sådan den föreligger i
handskriften, bör översättas. Alla filologer, som sysslat med denna
sak, äro eniga om att den första halvstrofens utseende i
handskriften måste ändras något, eftersom intet subjekt finnes. De
äro också ense om att det är handskriftens sœíms jämte det
därmed förbundna ill som bör ändras, så att det kan bliva subjekt.
Det är därvid likgiltigt, om man med Finnur Jonsson gör sœíms
till ett neutrum sveim och förändrar ill till ilt, eller om man med
Ernst A. Kock gör det till ett maskulinum sveimr och ändrar ill
till det med sveimr korresponderande illr. Både sveim och sveimr
betyda »strövtåg», »färd». Ändringen av handskriften är ur
teknisk synpunkt mycket oskyldig. Det kan inte vara tal om något
annat än ett rent mekaniskt fel från skrivarens sida.
Ernst A. Kock 1 låter handskriftens elfar fialla
audkuediun-dum bediar innehålla en geografisk beskrivning på angriparnas
hemtrakt. Första halvstrofen översättes av honom sålunda:
»Olycksdiger vikingsfärden
hemifrån till Svitjod sedan
blev för guldets krävare från
fjällen invid älvens strand.»
Denna översättning är språkligt oantastbar.
Docent Ivar Lindquist har meddelat, att han anser elfar
fialla audkuediundum bediar vara en kenning för guld. Han
översätter uttrycket: »för krävarna av fjällens älvs bottens
rikedom», en hänsyftning på den i Rhen nedsänkta Nibelungsskatten.
Den av honom antagna kenningen saknar emellertid motstycke.
I skaldespråkets hundratals hänsyftningar på guldet i Rhen stå
uttrycken för »flod», »vatten», undantagslöst i direkt
förbindelse med beteckningar för ljusfenomen, »eld», »glans» o. d.,
bål, brandr, eldr, glpd, logi m. fl., t. ex. Rinar logi, »Rhens låga».
Ett »havets eld» är ingenstädes utbytt mot ett »havets bottens
eld», ej heller mot ett »havets bottens rikedom». Appellativet
auðr står dessutom aldrig såsom huvudord i kenning; det står
genomgående såsom bestämning i personkenningar av typen
aiiðar Hlín, »rikedomens huldinna, kvinna».
Det enda, som skulle tala för Ivar Lindquists tolkning, vore,
att i den 400 år yngre Styrbjörns þáttr den ovan anförda
geografiska beskrivningen på angriparnas hemtrakt ej passar in i
sammanhanget. Emellertid är det ej en ovanlig företeelse inom
sagalitteraturen, att skaldedikter placerats i fullständigt felaktigt sam-
1 Notat iones norrœnæ, § 1946.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
