Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Harald Elovson.
lärde benediktinermunken börjar sin framställning så: »Efter
det vetenskapliga livets förnyelse under Karl den store upplevde
litteraturen i Frankrike inget lyckligare och mera lysande sekel,
inget mera rikt på betydande män än det tolfte. Antalet
skriftställare ökades kraftigt, och det framkom en mängd arbeten över
de mest skilda ämnen, ofta av stort intresse» 1. Den utförliga
och sakrika teckning av 1100-talets kulturella institutioner och
författare, som gavs i volymerna 9—12 i det av dom Rivet
grundade arbetet, kom länge att vara huvudkällan för dem som
studerade den ifrågavarande epokens franska kulturliv.
Under den romantiska eran i Frankrike var det inte bara
historikerna med Augustin Thierry i spetsen, som med förkärlek
tog upp ämnen ur medeltiden, utan även diktarna, kritikerna
och litteraturforskarna började mer och mer intressera sig för
den förut av de ledande konstdomarna förbisedda litteraturen
under äldre tid. Det var naturligt, att man därvidlag skulle dröja
särskilt vid tolfte århundradet med dess rika episka och lyriska
diktning. 1100-talet började uppfattas som en bländande
blomstringstid för litteratur på såväl latin som folkspråk. Denna
litteratur hade, fann man, gjort sitt segertåg över hela den då
civiliserade världen. Den hade blivit efterbildad i andra länder.
Inte minst Italiens stora diktare från Dante fram under vad man
började kalla renässansen stod i beroende av den franska
litteraturen. Denna uppfattning kommer under förra hälften av
1800-talet kanske tydligast till uttryck hos Claude Fauriel, sedan
1830 professor i allmän litteraturhistoria vid Sorbonne. I sina
entusiastiska och värdefulla föreläsningar över den provensalska
litteraturen, som för honom inte bara omfattade den syd- och
nordfranska lyriken utan även det medeltida franska eposet,
ägnar han ett kapitel åt »den provensalska poesiens inflytande
på de olika länderna i Europa», främst Italien2. Detta franska
inflytande i Italien har Fauriel ytterligare belyst i ett arbete över
Dante och den italienska litteraturens ursprung. Detta verks
sjätte avsnitt bär titeln: Troubadours provengeaux en Italie, det
sjunde: Influence de la poésie provencale en Italie3. Under det
att man tidigare under inflytande av den gamla
renässansuppfattningen betraktade Italien som det givande och Frankrike
som det mottagande landet, började man under förra hälften av
1 Histoire littéraire de la France, nouv. éd., t. IX, Paris 1868, s. 1.
2 C. Fauriel, Histoire de la poésie provengale, I, Paris 1846, s. 28 ff.
3 C. Fauriel, Dante et les origines de la langue et de la littérature
italien-nes I, Paris 1854, s. 246 ff. och 279 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
