Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den medeltida renässansen».
205
vidlyftig», men han försvarar sitt tillvägagångssätt därmed att
»andra förut behandlat samma ämne allt för knapphändigt». Han
tar som utgångspunkt det gängse påståendet, att »förbindelsen med
den klassiska forntiden afbröts genom folkvandringen och att
medeltiden med afseende å antik bildning endast företer en enda
tafla af mörker och okunnighet», ett påstående, som han betecknar
som »ganska öfverdrifvet». Med flera exempel försöker han visa,
att »sammanhanget mellan antiken och renässancen strängt taget
aldrig afbrutits». I denna framställning blir det franska
1100-talet en kulturell storhetstid. Det utövade ett avgörande
inflytande på det av normanderna nyss erövrade England. Schiick
skriver: »Hvad landet [England] än för övrigt kan ha lidit genom
denna eröfring, säkert är att den klassiska odlingen inom landet
höjdes till en förut ej anad grad, och den följande perioden (från
eröfringen till andra eller tredje decenniet av 1200-talet) utgör
såväl inom Englands som andra lands litteratur det mäst
lysande och af klassisk anda mäst genomsyrade tidehvarfvet under
medeltiden. Frankrike kan uppvisa män som en Abelard, en
Pierre de Blois, som dock lika mycket tillhörde England, en abbé
Suger — stor både som lärd, statsman och arkitekt —, skalder
som en Gaultier de Ghåtillon, en Matthieu de Vendöme; Tyskland
en Giinther, Danmark en Saxo Grammaticus och England snillen
sådana som Anselmus af Canterbury, Johannes af Salisbury —
medeltidens mäst klassiske prosaist —, Josephus Iscanus, Wireker.
Neckam, Giraldus Cambrensis, Wilhelm af Malmesbury m. fl.» \
Det var inte bara genom sin förtrogenhet med den klassiska
forntidens litteratur, som denna tid liknade renässansen, utan också
genom den frigjorda anda, som kan avläsas ur dess egen
diktning på latin, dels i »den s. k. goliardliteraturen» 2, som bekant
ett annat namn för carmina b urarta, dels i »de på antikt versmått
författade latinska dikterna» 3. »Den friska och obundna
lifsupp-fattning», som den förra röjde, erinrade Schiick, liksom tidigare
Burckhardt, om renässansen. »Dessa käcka satirer öfver munkar
och nunnor skonade dessa lika litet som en Boccaccios invektiver,
och läto ej sällan sitt gissel snärta till kyrkans högst stående
ledare» (s. 22). Goliarddikterna prisas för sin levande
framställning. Walter Map, denna diktnings främste företrädare,
tiller-kännes en kvickhet av »fullkomligt modärn karaktär» (s. 23).
Ganska ingående uppehåller sig Schiick vid den på antika versmått
skrivna latinska litteraturen och de under denna tid tillkomna
poetikerna (s. 24—36). Även om Schiick kan sluta sin här re~
1 H. Schiick, a. a. s. 20.
2 H. Schiick, a. a. s. 22.
3 H. Schiick, a. a. s. 24 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
