Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Harald Elovson.
fererade översikt med att konstatera, att en »jämförelse mellan
medeltiden och humanismen» ej »utfaller alldeles så ofördelaktigt
för den förra, som man ofta antagit», har han därmed långtifrån
velat förneka, att den senare utgjorde »ett viktigt steg framåt»
(s. 43). När han vid slutet av sin inledning närmare motiverar
detta påstående, sker det helt i Burckhardts anda. Det visar sig
också att hans renässansuppfattning, såsom han utvecklar den (s.
47 f.), helt är bestämd av den schweiziske kulturhistorikern, även
om han inte direkt hänvisar till denne och hans verk \
En liknande inställning till denna medeltida renässans och
dess förhållande till humanismen, som Schiick gjort sig till tolk
för, återfinner man, naturligtvis utan att det är fråga om något
beroende, i Eduard Nordens grundlärda verk Die antike
Kunst-prosa, publicerat 1898. I andra boken, som behandlar Die
Antike im Mittelalter und im Humanismus, uppmärksammar den
tyske filologen med tydlig beundran 1100-talets latinska
författare, främst Johannes av Salisbury, Peter av Blois och Hildebert.
Liksom Schiick är han angelägen om att framhäva kontinuiteten.
Detta kommer särskilt tydligt fram i hans behandling av Petrarca
(s. 732 ff.). Men å andra sidan skyndar Norden liksom den
svenske forskaren att understryka, att humanismen innebar något
avgörande nytt och viktigt (s. 739 ff.).
Även om man alltså under slutet av 1800-talet på skilda håll
kan finna gensagor mot en allt för skarp gränsdragning mellan
medeltid och renässans i Burckhardts stil, så skulle dock dennes
grundsyn länge göra sig gällande i fransk litteraturhistorisk
forskning och framställning. Den franska renässansen hade, som
Lan-son formulerat det, sin förutsättning i den italienska. Att man
emellertid ett stycke in på 1900-talet började få blicken upp för
att denna tes ej helt kunde upprätthållas, framgår på ett
intressant sätt av en föreläsningsserie över La civilisation intellectuelle
en France å 1’époque de la Renaissance, som Abel Lefranc, från
sekelskiftet den franska 1500-talsforskningens ledande man, höll
vid College de France 1909—10, publicerad i Revue des cours et
conférences 1910—11.
I sin grundsyn på renässansen är Lefranc, som det framgår
av hans definition av denna kulturepok, helt bestämd av
Burck-hardt, även om han, när han närmare skall ange renässansens
innebörd, inte hänvisar till denne, vars verk han däremot längre
1 Redan i sin året förut tryckta skrift Studier i den Elisabethska
literaturen hade Schiick helt anammat den burckhardtska
renässansuppfattningen och disponerat sin egen undersökning av den engelska litteraturen
med hjälp av kategorier hämtade från Burckhardt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
