Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Harald Elovson.
det resultatet, att denna är »une insurrection permanente contre
la religion orthodoxe» 3. Stödd på nyare lärdomshistoriska
specialarbeten hävdar han, att man alltför mycket överdrivit
medeltidens okunnighet ifråga om naturvetenskaperna.
I den sekellånga utveckling, som leder mänskligheten från
antiken fram till modern tid, anser sig Lefranc kunna urskilja
fyra högperioder eller »renässanser». Den första ägde rum under
Karl den store, den andra under tiden 11—1300, den tredje under
1300-talet, den fjärde är vad man vanligen kallar renässansen.
Var och en av dessa renässanser utgör en ny etapp mot
mänsklighetens frigörelse från kyrkan och kristendomen. Härvidlag
spelar den ökade kännedomen om antiken en viktig roll. »Redan
under 1000-talet», utbrister han, »hade den antika litteraturen åter
blivit känd av den kristna världen, som den inte mer skulle lämna.
Alla stora problem är ställda, och renässansen har i grunden
börjat» 2. Lefranc uppehåller sig särskilt utförligt vid den andra
av de »renässanser», han räknar med, den som närmast motsvarar
vad som här kallas den medeltida renässansen. Han ser dess två
främste företrädare i filosofen Abailard och poeten Jean de Meung,
upphovsmannen till senare delen av Roman de la Rose.
Lefrancs framställning, som anknyter till nyutkommen
speciallitteratur, är inte systematisk utan ger suggestions och
indica-tions på det till synes improviserade sätt, som kännetecknar det
slag av akademiskt föredrag, som fransmännen kallar cours,
men man har, efter vad jag kan se, i dessa hans föreläsningar
över den franska renässansens ursprung det första större
försöket under 1900-talet att ge en bild av den »medeltida
renässansen».
VI.
Som vi ser, har de forskare, som räknat med en »medeltida
renässans», vanligen varit sådana, som haft sin uppmärksamhet
inriktad på den förtrogenhet med klassisk kultur, som
kännetecknade en rad på latin skrivande författare under 1100-talet. Men å
andra sidan har vi sett den tongivande forskaren inom den franska
medeltidsfilologin under slutet av 1800-talet, Gaston Paris, intaga
en kylig och avvisande hållning till den medeltida latinska
litteraturen. Han sköt denna »lärda» litteratur i skymundan för den
på folkspråket skrivna, som inte hade något med den förra att
skaffa utan var »spontan», »fransk». Det säger sig självt, att en
sådan inställning måste motverka intresset för den klassiska
bildning, som utgjorde kärnan i föreställningen om en medeltida re-
1 Revue des cours et conférences XVIII: 2, s. 733 ff.
2 A. a. XVIII: 2, s. 817.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
