Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Harald Elovson.
är detta, att det i Frankrike ungefär samtidigt framträder en rad
stora diktare, inte bland »folket» utan inom den intellektuella
eliten, diktare, som skapar en litteratur, helt präglad av franskt
lynne, skriven på ett nytt språk, franskan, snart förebild för andra
folk. Denna litteratur har, inskärper Bédier, inte sina rötter i
germansk kultur utan i romersk. »Nos origines littéraires sont
latines», fastslår han, och har därvid i tanken såväl den
klassiska romardikten som den under medeltiden på latin skrivna
litteraturen \
Den som mest ingående studerat den franska
medeltidsdiktens latinska förebilder och den under medeltiden tillkomna
latinska litteraturen torde väl vara Edmond Faral. I sitt stora
arbete Recherches sur les sources latines des contes et romans
cour-tois du moyen åge (1913) hävdade han, att 1100-talets höviska
roman inte var frukten av en spontan inspiration utan att den i
stället står i samband med en litterär tradition av hög ålder. Dessa
verk har inte sprungit fram ur okunniga berättares jungfruliga
inbillning utan de har utarbetats av lärde, som utnyttjat,
stundom utan förståelse, sin breda och blandade beläsenhet, inte minst
i latinsk litteratur. Det är inte riktigt att förklara den franska
renässansen under 1500-talet med upptäckten av antiken.
Medeltiden kände till denna mycket bättre än man vanligen räknar
med; åtminstone vad den latinska poesien beträffar var man inte
sämre underrättad 1150 än 1550. Det nya hos Plejaden var inte
en utvidgad kunskap om den romerska litteraturen utan en förut
okänd uppfattning om denna litteratur. Faral understryker
vidare, att det inte är möjligt att få en rätt föreställning om den
klassiska traditionen under äldre tid och dess betydelse för den
stora diktning, som vidtager i Frankrike omkr. 1100, om man
inte grundligt undersöker den av prästerna uppburna kulturen
och den av dem på latin skrivna litteraturen. Det är i denna
klassiska bildning, som det mesta av det tolfte århundradets
franska litteratur har sina starkaste rötter. Det är en
huvuduppgift för den som forskar i medeltida fransk litteratur att fastställa
förbindelserna mellan de på folkspråket avfattade diktverken och
deras latinska mönster 2. Det förvånar inte, att en forskare med
1 Histoire de la nation frangaise, utg. av G. Hanotaux, t. XII, Paris 1921,
s. 208 ff.
2 Edmond Faral, Recherches sur les sources latines des contes et
romans courtois du moyen åge, Paris 1913, s. IX f.: »La plupart des ouvrages
écrits en frangais au XIIe siécle sont comme 1’affleurement a la surface
d’une tres riche vie souterraine, de veines et de filons multiples, dont les
æuvres en latin du méme temps forment la masse enfouie. On ne saurait
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
