Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
Harald Elovson.
bestämt emot är den skarpa gränsdragning mellan medeltid och
renässans, som kommer till uttryck i Burckhardts tes, att
renässansen uppkommer under 1300-talet och att Italien är dess
ursprungs- och egentliga hemland. Liksom många före honom
hävdar Nordström med kraft kontinuiteten i kulturutvecklingen.
Nordström erinrar om att Burckhardts skarpa
kontrastering av medeltid och renässans varit föremål för opposition och
revision. I sitt arbetes första kapitel, »Till medeltids- och
renässansbegreppens historia», redogör han inte bara utförligt för
Burckhardts renässansuppfattning utan refererar även och tar
ställning till Henry Thodes och Konrad Burdachs försök att
återföra renässansen på religiösa rörelser under medeltiden. Han
tar emellertid bestämt avstånd från dessa forskare, vilkas
insatser betecknas som »spekulativa konstruktioner, vilka mer
eller mindre tydligt utgå från den traditionella, av den italienska
humanismen bestämda åsikten om en plötslig nydaning av det
europeiska kulturlivet, åvägabragt på Italiens klassiska mark».
Det genomgående felet hos dessa forskare är, hävdar Nordström,
att de ej tagit nödig hänsyn till den föregående transalpinska
kulturen. Till deras ursäkt erinrar han emellertid om att
medeltidsforskningen först under de senaste decennierna fått större
fart. En rad märkliga specialundersökningar av medeltida konst,
litteratur och lärdom har bidragit till att underminera den
traditionella uppfattningen. Man har klart börjat kunna urskilja »de
mäktiga konturerna av ett europeiskt kultursammanhang, inom
vilket den italienska renässansen blott ter sig som en sidoordnåd,
nationellt och kronologiskt avgränsad utvecklingsform av ett
större helt». En ny periodisering av den europeiska kulturens
historia har alltmer visat sig nödvändig. I den nyare
medeltidsforskningens ljus ter sig termerna »medeltid» och »renässans»
som meningslösa och missvisande. Den senare termen kan för
Italiens del ha ett visst berättigande, men ej för det övriga
Europas. »Då Italien», förklarar Nordström, »på 1400- och
1500-talen framträder som den kulturella hegemoniens bärare i vår
världsdel, representerar det en civilisation, som där i vissa
avseende fått en nationellt egenartad utformning men som i sina
väsentliga drag förberetts eller utbildats norr om Alperna under
en sekellång utveckling, vari Frankrike spelat huvudrollen, om
man också icke får förbise ett ärorikt men dock mindre
framträdande och begränsat deltagande däri från Italiens sida även
under detta tidigare skede».. Europas kultur av idag bygger i
sista hand på »de mäktiga fundament av ärvt och förvärvat
vetande, av tankekraft och forskarhåg, av fantasi och
skönhetsdrift, som det andra årtusendets första århundraden lämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
