Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning. 39
för vota under minorenniteten. Det vill synas, förklarar
Varenius, som om rådsherrarna med sitt tal om protokollens
framläggande och om ansvar för vota närmast haft den
franska alliansen och beslutet om infallet i Brandenburg för
ögonen 1. Då det senare fattades av Karl XI själv, är det
signifikativt att en rådsherre förklarat, att riksråden, som
vore medlare mellan hans majestät och ständerna, toge
skulden på sig och icke invecklade sin konung däri2. Den långa
debatten i rådet den 18 september 3 visar klar vilja hos
deltagarna att stånda straffrättsligt ansvar för avgivna råd. Vad
man betackar sig för är ansvaret pro eventu. Klarast
framträder kanske det ministeriella ansvarets idé hos Sten Bielke,
då han motiverar sin villighet att svara för sitt votum därmed,
att rådsherrarna edligen förpliktat sig att råda konungen
såsom svarligt vore inför Gudi och mannom, »betydandes detta
ordet mannom intet annat än riksens ständer». Att han
därvid på grund av förväxling av momenten två och fem i
gällande rådsed citerar denna fel har mindre att betyda.
Den skillnad, som framhålles mellan minorennitetstiden
och konungens egen regeringstid, avser icke rådsherrarnas
ansvar utan protokollen. Ett utlämnande av dessa för
sistnämnda tid anses av flera fördenskull betänkligt, att hans
majestät kunde synas »obligerad att låta alla se det, som
han revolverat». Veterligen har blott en rådsherre, Ernst
Creutz, bestritt, att rådsherrarna äro ansvariga för annan än
konungen, men han tager sig därav anledning söka förhålla
ständerna även förmyndartidens rådsprotokoll. Överlag fäste
man sig, framhåller Varenius, »mera vid att ständerna skulle
få se rådsprotokollen än vid att redovisning skulle avläggas
inför en ständermyndighet» 4. Snart fann man dock, att det
förra var en ofrånkomlig konsekvens av det senare.
Protokollen fördes ju just, yttrade Rålamb, »för att de skola ligga
till rådets försvar».
1 Varenius, Räfsten med Karl XI:s förmyndare I s. 138 ff. jfr s. 145.
2 Ibidem s. 116.
3 Se referatet hos Varenius a. a. s. 135 ff.
é Varenius a. a. s. 139.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
