Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Fredrik Lagerroth.
kollgranskningen fortfarande kommit att spela en roll. Men
också därförutan skulle den bibehållit sin betydelse.
Eftervärlden har alltför mycket fäst sig vid att frihetstidens ständer
gjorde ett stort väsen av de granskande deputationernas små
remarker för att kunna chikanera riksråd, de av andra skäl
ville bli kvitt. Bortsett från att sådant endast undantagsvis
förekom, så voro remarkerna icke i och för sig smärre än
att de förtjänade att framställas. Sekreta utskottet och
se-kreta deputationen äro värda allt erkännande för de sakligt
säkert väl funtade anmärkningar, de framställde till
riksrådens förklaring, icke för att komma dem till livs utan för
att få en annan förvaltningspraxis inaugurerad. De
delgå-vos, då riksråden ej kunde nöjaktigt förklara sig, plena, som
dock dessvärre hade föga tid att ägna åt dem. I början av
frihetstiden är vanligt att de båda utskotten i förening få
göra upp saken med riksråden. Senare händer, att sekreta
deputationen på egen hand genom s. k. ultimat läser lagen
för riksråden, vad plena dock finna skäl att påtala 1.
III.
1772 års RF förändrar helt rådets ställning. Konungen
är ej längre bunden av dess majoritet. Det räcker att
någon rådsherre gjort gällande den mening, konungen
bestämmer sig för, och denne kan han själv kalla till
vederbörande rådsdivision eller utse med det omstridda fallet i sikte.
Rådsherrar får han nämligen enligt § 4 utnämna, så många
»som rikets tarv och heder kräver», och sysslorna får han
enligt § 8, såsom allena ansvarig inför Gud och fosterlandet för
rikets styrsel, fördela dem emellan på sätt han nyttigast finner.
Därmed skulle dock ej konstitutionalismen i och för sig
vara uppriven. Det blir den emellertid därigenom, att § 4
ej tillåter riksråden att råda konungen i rikets ärenden
närhelst de finna sådant påkallat, utan blott när de av denne
tillfrågas. Det gör då intet, att i samma paragraf åtskilligt
av fraseologien från 1720 års RF § 14 går igen. Undantag
1 Lagerroth, Frihetstidens maktägande ständer, Sveriges riksdag VI s. 202 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
