Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Fredrik Lagerroth.
sammanhang och »sammansättningen av det hela»
försvårades betänkligt K Av rådets medlemmar var det egentligen
blott kanslipresidenten Ulrik Scheffer, som de facto intog en
sådan ställning, att han kan betecknas som minister. En
liknande position intog utom rådet Karl Sparre som
försvarsminister. En viss legal ministerställning tillerkände 1773
års kansliordning statssekreterarna, så till vida som de
enligt § 15 skulle påminna konungen, om något skulle synas
strida mot regeringsformen, förordningar, privilegier eller
enskildas rättigheter. Någon skyldighet till
kontrasignations-vägran förutsättes dock icke såsom i frihetstidens
kansliordningar. En annan sak är att, såsom A. B. Carlsson
framhäver, »med den nya ställning rådet och konseljerna intogo
till konungen lätt ett starkare inflytande även på
regeringsärendenas realbehandling» för statssekreterarna kunde
framväxa. Något sådant inträffade dock endast med avseende
på statssekreteraren för försvarsärenden, Johan Liljencrantz,
och det icke blott de facto utan i kraft av en särskild
instruktion, tillkommen ett par månader före nyssnämnda
kansliordning. Han skulle nämligen icke blott ha om hand
en mera passiv föredragning och expedition utan även fästa
sin uppmärksamhet på allt, som kunde befordra rikets rätta
styrka och förkovran samt tillskynda kronan vinst, samt
giva konungen detta vid handen. Han hade ock rätt att av
vederbörande kollegier erhålla de upplysningar i
finansfrågor, som kunde fordras. »Initiativskyldigheten inom
vederbörande område och den allmänna uppsikten över
dithö-rande ärenden var därmed», säger A. B. Carlsson, »faktiskt
lagd i statssekreterarens hand» 2.
Mot denna bakgrund har man att se de tre berömda
memorial, Johan Liljencrantz ingav till Gustaf III resp.
november 1785 samt augusti och oktober 1786. Mestadels ha
de värderats med hänsyn till sin förvaltningspolitiska
betydelse. Deras betydelse ligger dock lika mycket på det kon-
1 A. B. Carlsson, Den svenska centralförvaltningen s. 166 f.
2 Ibidem s. 168 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
