Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysni ng.
67
och krigsdepartementen många hemliga ärenden, som varken
komma till rådets eller kollegiernas kännedom. Men de
fordra, innan de för konungen föredragas, en sådan utredning,
att de »såsom delar kunna passa till det hela av allmänna
administrationssystemet».
Till hävande av alla dess brister föreslår Liljencrantz
nu en reform, som påminner om den vi tidigare sett
påyrkas vid 1719 års riksdag. När statssekreteraresysslorna
bli lediga, bör den generella vården av de olika
departementen uppdragas åt ledamöter av rikets råd, vilka sålunda
liksom kanslipresidenten bli verkliga statsministrar. När helst
kungen behagar, böra de kunna licentieras från sina
depar-tementala chefsposter. De bli var i sin stad referenter i
konungens konselj. De befrias från deltagande i justitieärenden
i rådet och formera i stället konungens konselj i alla
riksvårdande och angelägna ärenden. Själva värdigheten
betyder föga. Men nationen är från äldsta tider van att riksens
råd äro konungens rätta och lagliga rådgivare.
Till detta reformförslag, som väl endast i så fall har
någon mening, att riksrådet återfår sin forna rätt att
självmant påminna konungen om rikets bästa, återkommer
Liljencrantz i memorialet n:r 2 2. Nu har han dock närmare
fixerat, huru många han tänker sig i konungens konselj
förena departementschefs och riksråds värdighet. Kraftigt
betonar han, att själva beslutet ankommer på konungen allena.
Ingen borde få vara ledamot av konseljen, som icke vore
riksråd. Namnet gjorde visserligen intet till saken, men en
av allmänna opinionen och långvarig praxis stadgad vana
vore ej rådligt att ändra. Det nya för memorialet sett ur
konstitutionell synpunkt är egentligen det kraftiga
understrykandet av rådgivarnas ansvar. Det vore särskilt till vinst
för konungen själv att ha kända och erkända rådgivare, ty
folket tillägnade alltid honom äran av det goda, som skedde,
och ministrarna skammen för det onda. Om konungen hade
hemliga rådgivare, brukade oviljan ej stanna på dem utan
1 Tryckt i Hist. Tidskr. 1918 s. 245 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
