Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
Fredrik Lagerroth.
Men även till den rätt att framställa anmärkningar mot
ledamöter av statsrådet, som i mom. 2 tillerkännes enskilda
riksdagsmän och andra utskott än konstitutionsutskottet, har
man att söka ursprunget i frihetstiden. Tre utskott hade
under denna tid, som vi sett, i kraft av sina instruktioner
rätt att granska rådsprotokollen. Var det då så underligt,
att när denna rätt 1809 blev monopol för konstitutionsutskottet,
andra utskott tillerkändes uttrycklig rätt att fästa dess
uppmärksamhet på av statsråd begångna fel? Säkerligen icke,
helst under frihetstiden i praxis sådana påpekanden gjorts i
sekreta utskottet så väl av med granskningsrätt icke utrustade
deputationer som av ständerkommission 1. Och i sekreta
deputationens instruktion fanns 1734 — 1756 en bestämmelse,
som medgav enskild, således även icke-riksdagsman, att om
han förmenade något vara honom emot lagen för när skett>
hos deputationen ingiva målet med datum å respektive råds-,
revisions- och kabinettsprotokoll. Naturligt tedde sig, att
enskild riksdagsman 1809 tillerkändes en liknande rätt.
Dock finnas mellan frihetstidens och 1809 års rättsskick
i dessa stycken både stora och väsentliga olikheter,
olikheter, som äro fast grundade i en bitter erfarenhet. Av mindre
betydelse synes vara att anmärkningarna, i överensstämmelse
med vad vid 1760—62 års riksdag bestämts beträffande de
på enskilt initiativ tillkomna, överlag skola göras i plena,
varifrån de sedan remitteras till konstitutionsutskottet i och
för yttrande. Mer betyder att de ej få avse mot den enskilde
begångna oförrätter, ja överhuvud icke rättsfrågor. Sist
refererade frihetstida anmärkningsinstitut hade ingått som ett
led i enskilds rätt enligt RO § 13 att hos ständerna besvära
sig i mål, som ej stå annorstädes att rätta. Rätten hade
under frihetstiden varit en nagel i ögat på
maktdelningsteoretiker4 och 1766 uttryckligen upphävts just i de ärenden, som
sekreta deputationen hade att handlägga, nämligen
beford-ringsmål. I det vid 1769 — 70 års riksdag framlagda förslaget
till s. k. säkerhetsakt hade man varit än strängare beträf-
1 Lagerroth, Frihetstidens maktägande ständer II s. 199 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
