Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Fredrik Lagerroth.
Redovisningen för ministeransvarigheten i 1809 års RF
är därmed slutförd. Den ådagalägger, att 1809 års män bevarat
och omsorgsfullt utbildat de former därav, som Hatschek
betecknar som medeltida. Helt dominerar den form, ansvar
för råd, som Jean Clos förklarar höra den ministeriella
ansvarighetens barndom till1. Endast i fall av
konstitutionsvidriga beslut av monarken spelar den ansvarighetsform,
Clos betecknar som närmast högre stadium i utvecklingen,
ansvar för kontrasignation, någon roll. I normala fall är
kontrasignationen en plikt, som föredraganden icke kan
undandraga sig, därest expeditionen verkligen överensstämmer
med vad konungen coram protocollo beslutat. Medvetet ha
1809 års män ratat den tredje och högsta formen av
ministeriell ansvarighet, som Clos betecknar som »la responsabilité
politique, consistant dans l’obligation pour les ministres de
résigner leurs fonctions, dès qu’ils ne possèdent plus la
confiance du Parlement» 2. Av den frihetstida parlamentarismens
fordran att rådet skall åtnjuta ständernas förtroende finns i
1809 års RF ingen annan rest än den, som möter i § 103,
där en ständernas nämnd får lov att rösta om huruvida
ledamöterna av högsta domstolen, en av det gamla
riksrådets ätteläggar, äga riksens ständers förtroende.
Alldeles utan tvekan ha dock icke 1809 års män bestämt
sig för den position, de kommit att intaga. Allmänt bekant
är att konstitutionsutskottets ordförande L. A. Mannerheim
velat återuppliva frihetstidens parlamentarism genom att
stadga rätt för ständerna både att tillsätta och avsätta riksens
råd, såsom hos Mannerheim termen ännu lyder. Mindre
observerat är kanske, att han — väl att märka i strid mot
frihetstida ordning — velat begränsa riksrådens ansvar inför
ständerna till de ärenden, som de avgjorde genom votering.
I de mål, i vilka de utan rösträttighet yttrade sina tankar
till protokollet, voro de utan ansvar3. Och A. G. Mörner,
1 Glos, De la responsabilité des ministres s. 4.
2 Ibidem s. 8.
3 Utlåtande i författningsfrågan 1809, Hist. Handl. XXV: 2 s. 184.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
