Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Holmberg, Samtida norsk historia (Wilhelm Keilhau)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
Nils Holmberg.
från nu klassiska verk reviderat och utmejslat de vunna
resultaten. Man har drivit ned ständigt nya schakt i källmaterialet,
gångarna ha förgrenat sig.
Historievetenskap har ofta blivit i det närmaste liktydig
med en på uttömmande arkiv- och litteraturstudier grundad
forskning rörande begränsade detaljer i det historiska skeendet.
Materialet har kommit att bestämma ämnet, icke tvärtom.
Förekomsten av ett källmaterial, som genom sin torftighet, rikedom
eller komplicerade karaktär ger möjlighet till en kvalitetsbetonad
intellektuell prestation, bestämmer ämnet inom gränsen för
forskarens personliga läggning. En undersökning av detta slag kan
giva resultat av stort värde för historisk metod och teknik, stora
intellektuella perspektiv, men dess omedelbara betydelse såspm
inlägg i kulturdebatten är vanligen mindre. Även om
problemlösningen är aldrig så oklanderlig, ligger problemställningen
alltför ofta vid sidan av de väsentliga frågorna i samhällslivet. För
lekmannen kommer därför ofta historieforskningen att te sig
såsom knappologi, ett något pretentiöst sysslande med oväsentliga
ting, detta så mycket mera som han i naturvetenskaperna men
även i nationalekonomin och litteraturvetenskapen finner deras
utövare inbegripna i en ständig debatt om samhälls- och
kulturlivets påtagligt väsentliga ting.
Lekmannens likgiltiga inställning kan icke utan vidare
avvisas med hänvisning till att denne saknar förutsättningar att
döma i frågan. Andra yrkesutövare än historikerna få sig
problemen förelagda av personer utom sin krets. Först när
lösningen kräves, kommer deras fackkunskap till sin rätt. Detta
gäller icke blott rent praktiska yrken utan även i viss mån
naturvetenskaperna och den ekonomiska vetenskapen.
Att historikerna på sätt som sker såväl ställa som lösa
problemen synes ägnat att förminska deras inflytande på den
allmänna kulturutvecklingen. Den lätt pejorativa betydelsen av
uttrycket »av historiskt intresse» d. v. s. utan intresse för
handläggning av aktuella problem, visar att historievetenskapen skjutits
åt sidan. Böjelsen för bristande allmän aktualitet hos historikerna
har också kunnat motiveras med farhågan för att göra historien
till en »dirigerad» vetenskap. Men, att låta problemställningen
bestämmas av det för tillfället givna kulturläget innebär icke att
vetenskapen blir »dirigerad». Detta inträffar först, när
problemlösningen dirigeras i viss riktning. En historiker, som inspirerad
av ett nu brännande problem undersökte befolkningsutvecklingen
i Sverige under 1700-talet, skulle icke svika någon vetenskapens
idé. Detta sker först då han tillrättalägger material och resultat
efter nu gällande befolkningspolitiska doktriner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
