Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Gustav Ljunggren, Nordiska personnamnsordböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiska personnamnsordböcker.
119
nes — Johan — Jöns — Hans osv.) sammanförda i
särskilda grupper och att få namnformerna grupperade efter
olika kasus. För historikern åter måste det enda riktiga
vara, att materialet disponeras kronologiskt utan
hänsyn till formen, dvs. att beläggen ordnas i tidsföljd men
dock så, att belägg åsyftande samma person komma
tillsammans. Vid valet mellan dessa huvudprinciper torde i
regel företräde böra givas åt historikernas önskemål; även
om ordboken i vissa fall blir svårare att använda för
språkmännen, torde svårigheterna vanligen ej bliva mera
allvarliga (jfr punkt 1 ovan).
6. Namnelement, vilka ingå som senare led i
sammansatta namn, böra uppföras på sin vederbörliga plats
tillsammans med hänvisningar till de namn, i vilka
elementet ingår.
Härtill komma vissa mera sekundära önskemål.
7. Indragande av jämförelsematerial från besläktade
språk och etymologisk utredning, ett väsentligen filologiskt
önskemål.
8. Jämte den egentliga ordboken en upplaga med
materialet grupperat efter sakliga synpunkter, t. ex. efter
stånd och yrken, orter, släkter osv.; jfr muta tis mutandis
E. Hellquists två stora arbeten Svensk etymologisk ordbok
och Det svenska ordförrådets ålder och ursprung samt
bland personnamnsordböcker W. G. Searle, Anglo-Saxon
bishops, kings and nobles (1899), ävensom A. Socins
Mittelhochdeutsches Namenbuch nach oberrheinischen Quellen
des 12. und 13. Jahrhunderts (1903). En viktig
förutsättning för en sådan bearbetning är givetvis, att det till grund
liggande materialet någorlunda fullständigt upptager de
olika namnbärarna.
Inledningsvis har redan antytts, att
personnamnsordböckerna från början tillkommit för att tjäna språkforskningen, vilket
ofta medfört, att de historiska synpunkterna blivit mindre
beaktade. Det grundläggande arbetet, Ernst Förstemanns
monumentala och alltjämt flitigt anlitade Altdeutsches Namenbuch
(1856, andra, fullständigt omarbetade upplagan 1901) har sålunda
etymologien som ledstjärna. Materialet grupperas efter
ordstammarna, och medan den första upplagan bjöd på åtskilliga
historiska notiser angående namnens bärare, ha dessa i stor
utsträckning strukits i andra upplagan. Detsamma är fallet med
mängder av belägg, och Förstemann motiverar detta dels med
hänsyn till utrymmet, dels med att en massa belägg inte har
något språkvetenskapligt intresse. Efter enbart språkvetenskapliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
