Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Kielertraktatens tolkning och tillämpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Fredrik Lager ro th.
rige, skulle utgöra någon ersättning för Norge. Kielerfreden
hade, förklarade Carsten Anker på sin bekanta ambassad
till London, utryckligen tillerkänt kungen av Sverige
»eien-domsretten» till Norge, men det norska folket ville icke
låta sälja sig som »sauer»1. Till dels torde det berott på
att de tolkade traktatens ord om »la cession de la Norwège
à la Suède» som Alin. »Danmarks Konge . . . haver . . .
av-staaed til Kongeriget Sverrig vort elskede Fædreneland. ... Vi
ere blevne Slaver under fremmed Aag», är en rätt typisk
hjärtesuck från en betryckt menighet våren 1814 2. Framför
allt var dock avgörande att man alltid — mirabile dictu —
i en förening med det konstitutionella Sverige varsnade en
fara för Norges frihet, som man ansett obefintlig under
unionen med det absolutistiska Danmark.
Helt ha dock norrmännen icke frånkänt
Kielertraktaten giltighet. Fredrik VI:s tronavsägelse var ett rättsligt
faktum, man varken kunde eller ville komma från. Därav drog
man dock olika konsekvenser inom olika kretsar i Norge.
Prins Christian Frederik, den närmaste arvingen till
Danmarks och Norges kronor enligt Kongeloven och sedan
1813 riksståthållare i Norge, ansåg sig i kraft av arvsrätt
nu vara Norges kung med samma makt som tidigare
kungar alltsedan 1661. På sin höjd kunde han, när tiderna
bleve lugnare, oktrojera en fri författning. På den bekanta
notabelforsamlingen på Eidsvold den 16 febr. fick han dock
finna sig i att liksom Ulrika Eleonora 1719 och hertig Karl
1809 se sina arvsanspråk underkända för att i stället
hänvisas till utsikterna att bli korad till kung av ett fritt folk.
Emot prinsens påstående att hans rätt ej kunde
omintetgöras av att den danske kungen avsagt sig rätten till Norge
så väl för sig som för sina efterträdare har man icke
försmått att åberopa den folkrättsliga synpunkten att, därest
icke en konung, därtill tvingad av nöden, kunde avstå en
del av sitt rike för att bärga resten, så kunde alla fredsslut
1 Ko h t, 1814 s. 149.
2 Se Molands Prestegields Adresse till prins-regenten Christian
Frederik, Rigsforsamlingens Forhandlinger II s. 106.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
