Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Mot Norrland i sällskap med journalisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Hvad skall jag säga om utflygten till Dalarne, som slutar
i dag och som gör intryck af att vara en dröm? Den är ett svär-
meri, ett slags tjusande resa genom det ’otroliga. Ack, foster-
landskänslan! Hit måste man komma för att uppfatta den, för
att känna hela kraften och tjusningen deraf. I går besökte vi en
gammal kyrka vid stranden af en af dessa blåa sjöar, som synas
lika klara och rena som landets vackra döttrars ärliga ögon. Or-
geln var redo att mottaga oss, att helsa oss med sina långsamma
psalmer. Då vi inträdde, lät organisten orgelns silfverpipors dju-
pa toner ljuda, en kör af ynglingar och flickor sjöng psalmer, och
Luthers koral steg mot trähvalfvet. Vi voro knappt tio turister
1 den stora kyrkan, dit om söndagarne sex tusen personer komma
sjöledes från kringliggande trakter för att bevista gudstjensten,
och der jag satt på en träbänk tänkte jag på dessa enkla själar,
som samlas hit och bygga och bo här bland granarne i sina röd-
målade trästugor. Plötsligt spelade organisten upp en dalkarls-
sång, en sång, som sjöngs af det hederliga folket i denna fria
bygd, denna lyckliga bygd, som aldrig, aldrig varit eröfrad och der
Gustaf Adolf, Carl XII och Gustaf IIT i svåra tider alltid funno
sina trognaste försvarare, sina laglydigaste undersåtar och sina
tappraste soldater.
Vi lemnade kyrkan och fördjupade oss i skogen. Åh, gran-
skogen efter regn, med de gröna granarne, de balsamiska dofterna
af gräset, blommorna och de små klockorna af linnéan, som är så
sällsynt, så ömtålig och som luktar så godt! Från gångstig till
gångstig 1 den täta skogen kommo vi till ett alldeles nytt utsigts-
torn, mycket högt och bygdt af furuträ, som reser sig öfver sko-
gen. Det invigdes i går, och i träet står årtalet 1897 inristadt.
Vi gingo upp, och från höjden betraktade vi hänförda ett haf, ett
vidsträckt haf af grönska, som räckte ända till synranden och be-
stod. af granar, öfver hvilkas toppar vi nu befunno oss och som
utsträckte sig i det oändliga som vågor på hafvet. Då vi kom-
mo ned funno vi en hel by der. Jag antecknade i förbigående
dessa intryck och öfverraskningar. Man måste återkomma hit
och dröja här för att kunna göra sig en föreställning om den sven-
ska gästfriheten. Behöfver jag skildra den rörelse jag erfor, då
jag ibland, så långt borta från Frankrike, fann den franska flag-
gan svajande, nästan ensam bredvid den svenska. Det föreföll
mig äfven, som om de röda stugorna, den blå himlen och de hvita
”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
