Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Bland Norrlands prester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 208 —
tat, samvetet och viljan. Derigenom råkade menniskan på afvä-
gar och blefve i sitt inre söndersliten. Vetandet hade haft sina ti-
der af öfverskattning, såsom under upplysningstidevarfvet, men
äfven senare, då det ledt till sjelfförgudning. TLemnadt åt sig sjelf
förde vetandet till afsöndring från Gud, samvetet måste vara den
ursprungliga anknytningspunkten mellan menniskan och Gud.
Filosofiens historia visar ett Sisyfusarbete, der man efter år-
tusens förlopp måste säga att allt är förgäfves, derför att vetandet
har en gräns, öfver hvilken det ej kan komma. TI vår tid gör den
empiriska forskningen anspråk på att sitta i högsätet. Det råkar
i en viss kontakt, för att ej säga konflikt med den kristna tron.
Trons egentliga område är visserligen den öfversinnliga verlden,
men äfven den sinnliga kan blifva dess föremål, så att vetandet
och tron komma i beröring med hvarandra. Men tro och vetande
hafva olika syften, deraf kommer en skenbar motsats. Tron vill
tillfredsställa våra åndliga behof, det empiriska vetandet våra
sinnliga. Hvad verldens uppkomst beträffar kan det empiriska ve-
tandet icke afgöra något om sjelfva vardandet, men väl om verl-
dens utveckling, förändringar o. s. V.
Tro och vetande äro ej blott till graden olika,såatttronskulle
vara det oklara, vetandet det klara och motsägelselösa och således
ett supplement till tron. Tron är ej blott ett teoretiskt försant-
hållande utan den är lifsgemenskap med Gud. Verkliga veten-
skapsmän hade äfven varit troende och erkänt att vetandet går
tillbaka till sådana satser, som icke kunna bevisas. Men hvarje
tid af stora upptäckter har medfört förakt för tron, så äfven i
vår tid, som tagit sådana jättesteg i afseende på menniskans be-
herskande af naturens krafter. Deraf ha följt öfverskattning och
högmod, som kommit med den gamla frågan: Ho är Herren,
hvilkens röst jag höra skall?
Vår tid är i särskild mening en otrons tid; skulden ligger
ej på vetandets män allena, äfven trons män ha gjort misstag ge-
nom att icke nog respektera vetenskapen, äfven då denna varit
i sin fulla rätt. Vetenskapen må ej förvägras att framställa så
många resultat som den med sina förutsättningar kan göra. Den
skenbara motsatsen mellan tro och vetande beror på att gränserna
ej äro åtskilda.
Hvilken ståndpunkt borde trons försvarare intaga i denna
strid? De finge ej stå likgiltiga, då motstånd mötte dels utifrån,
dels inifrån. Först och främst borde deras egen tro uppenbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
