Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIV. Åttio mil på kärrskjuts i Småland och Vestergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 532 —
O, hvad det lilla Unnaryd ligger vackert vid sjöstranden, på
den långsluttande höjden. Att det icke här finnes ett öfverbefol-
kadt turisthotell, deröfver förvånas jag i sanning, ty hvar kan
man finna en vackrare trakt, der den trötte kan hvila ut och
hemta ny kraft? ; i
Snart hade vi träffat min kära moster, som ej mottagit mitt
bref och som derför blef mägta öfverraskad af att få besökande
från Amerika. Jag fröjdades hjertligt öfver att få träffa den
gamla. Jag såg min för snart ett fjerdedels sekel sedan hem-
förlofvade moder én gång till, så kändes det, och hvem förvånas
då, om mitt hjerta på en gång rördes och klappade hastigare än
förut.
Derpå gick jag för att uppsöka min faders gode vän, den
blinde prostsonen August Andréen, nu mellan 60 och 70 år gam-
mal, antar jag. Han var ensam hemma i den mycket trefliga
gården. När han fick reda på hvem det var mottog han mig så
vänligt och hjertligt, att det glömmer jag aldrig. Ej underligt
att min fader var så innerligt fästad vid en sådan vän.
Jag fick veta mycket af hr Andréen, som hörer mig, men
ej boken till. Nu skulle vi skiljas. Vi stodo nära hvarandra.
Förlåt,” sade han, och så såg han med sina — händer, huru
jag såg ut. "Dålig raktvål,” sade min faderliga vän, när han
lätt rörde vid min haka (jag hade ju varit illa ute på förmiddagen
och var alltså orakad), "låt mig gifva er en bit svensk rak-
tvål.” Lätt och ledigt gick han till ett skåp och tog fram den
raraste, hvitaste tvålbit man kunde tänka sig.
Vi språkade än mer om sång och musik, om skön konst, om
landskapet. O, huru sant är det icke än i dag, att de som icke se
ofta se mera än de, som hafva ögon.
Vi råkades om en stund ånyo hos min moster. O, att stun-
den i Unnaryd för Åsens skull blef så kort! Men de vänner vi
träffade sitta qvar i våra hjertan för alltid. Farväl! Au revoir!
Jo, vi skulle naturligtvis se det gamla, kära templet, der min
moder under sin uppväxttid bevistat gudstjensten och der min
fader i fem års tid till mycken välsignelse predikat evangelium.
Nu stå vi redan utanför kyrkan och sända skjutsgossen till prest-
gården för att låna kyrkonyckeln. Han kom snart tillbaka och
yttrade modfäldt: "Kyrkoherden sade, att herrn får komma ef-
ter nyckeln sjelf.” Det förargade mig djupt, jag erkänner det fritt.
Sådan stramhet passar aldrig en prestman, allra minst gent emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
