Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*KUUIIIIIIIII!lll!lllllllllllllllllllllllllll!IIIIIIMIMIIIIIIIIIIIIIIimilllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllMIII SCENEN
....................................................................IMMIIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMMIIIIIIIIIIIII
och en lägre art av mänsklighet. I själva verket är den
plötsliga kontrasten mellan tragik och burlesk
humor ett drag, som har gamla anor i operans historia.
Det kännetecknade den romerska och venezianska
barockoperan, där den mest allvarliga och upprörda
handling oförmodat kunde interfolieras med skämtsamma
intermezzi, som ej hade något samband med dramat i
övrigt. Något därav finns kvar i Mozarts Trollflöjten. Med
denna stilbrokighet är sålunda Strauss onekligen »i stil»
med den gamla 1600-talsoperan. De komiska episoderna
äro också musikaliskt tecknade med ett ställvis roligt
ironiskt grepp. Zerbinettas stora koloraturaria t. ex. är
ett stycke ypperlig parodisk satir. Och commedia dell’
arte-herrarnas uppsluppet skälmska kvartett, till vilken
sällar sig den flirtiga Zerbinetta, har en i sitt slag
verkligt roande humor. Det skall för övrigt genast vara sagt,
att dessa figurer ägde goda framställare vid verkets
framförande på Operan: främst i Greta Söderman, som
formade en karaktäristisk typ av den kokett förslagna
och trolösa Zerbinetta. Av hennes fyra tillbedjare hade
hr Cembræus den relativt mest framträdande uppgiften
såsom Harlekin, vars lilla roll var bra och träffande
framställd.
Mindre roande än delta ironiska buffa-intermezzo är
inledningen. Man kan ge Richard Specht rätt, då han anser
att den är för utdragen i förhållande till själva operan
och hellre borde ha gestaltats som en kortare
koncentrerad prolog. Här erbjuder musiken flera tomma och
tröttande moment. — Men i »Ariadne»-operans elegiska
moment och i kärleksscenen, där ironien och satiren
förvandlats till allvar och äkta lyrisk känsla, har Strauss
skapat en musik, som är frukten av den omedelbaraste
inspiration. Här träder musikern helt och odelat i
förgrunden; man får känslan av, att den sceniska
inramningen och miljön äro något ytterst sekundärt, och liksom
commedia dell arte-figurerna blott förbli yttre masker,
så bli Ariadne och Bacchus endast schematiska dockor,
i och för sig utan levande själ och dramatiskt
intresselösa. Vad som försiggår på scenen, berör oss egentligen
föga, musiken som sådan är det, som i detta verk
fängslar och stimulerar. Ariadne och Bacchus (med
sång-ligt välljud framställda av fru Althén och hr Beyron)
och trion av nymferna — det är ingenting annat än
vackra vokala solopartier och ensembler. Människor av
kött och blod har man icke framför sig, och om man
inte omedelbart uppfattar den sjungna texten (vilket
föll sig ganska svårt vid framförandet), så gör det ändå
inte så mycket till saken.
Vad man än har att invända mot Richard Strauss
musik, så utövar den alltid i stunder av genial ingivelse
en alldeles särskild tjusning, låt vara att denna icke
tränger djupare in eller blir till någon eminent
konstupplevelse. Den musik, som tolkar Ariadnes smärta
och dödslängtan, och som i Bacchusduetten utvecklar sig
öinar dJeyron som
QSaccfjus ocf) Qveia
Söderman som
2er-6inetia i SÆriadne
Almberg & Premitz, foto.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
