- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
18

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iiiiiiiiMiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN ................................................................................................................

HAMLET OCH VÄRDSHUSVÄRDINNAN

Av ERNST DID RING

’Jf a m (e t på konsert (ju steatern

Pr. v. Per SJLxet J3arson som J3aer tes, Q&änta Vadden som
iDrottningen, Gar( Ström som pungen oc f) i m i Po (ta Q. som

G fe (ia Almberg & Preinitz, foto.

Det medges, att sammanställningen är fruktansvärt
nedsättande lör »Hamlet». Men det linns andra, som
varit elakare. Jag menar inget ont med överskriften.

Voltaires kategoriska påstående, att »Hamlet» är
frukten av en drucken vildes inbillning, likaväl som vår egen
Leopolds uttalande, att »Hamlet» är en
»kärringhistoria», ha gudskelov inte förmått döda stycket. Både
Vol-taire och Leopold skulle måhända också mildrat sina
något ohöviska domar, om de haft tillfälle att se Ingolf
Schanche som Hamlet.

Det är och förblir en idealframställning från Schanches
sida. Det märktes på Svenska teatern för fyra år sedan.

Rollens utformande tycks sedan dess icke ha
undergått någon märkbar förändring. Varje detalj i denna
underbara helhetsbild måtte varit så noga genomtänkt och
studerad att någon efterslipning icke behövt äga rum.

Schanches »Hamlet» är alltjämt präglad av skönhet,
älskvärdhet, lidelse, grubbel och sorg. Han är humanist
och tänkare. Intelligens och själslig höghet lyser genom
allt.

På Konserthusteatern fäste man sig särskilt vid
enstaka ställen. Så blev scenen, där Hamlet förklarar
skådespelarkonstens verkliga själ, ett litet mästerverk för
sig, en ypperlig lektion i yrkets hemligheter.

Scenen, däri Hamlet varnar modern, hörde även till
det bästa på kvällen genom den omedelbarhet varmed
Schanche upptäckte, att det är Polonius och icke kungen,
som han stuckit som en råtta. Schanches fullständigt
fascinerande anropan till den osynliga vålnaden liksom
även det rörande utbrottet av sonlig kärlek för modern
grep starkt. I fäktscenen hade man tillfälle att förutom
den kattlika smidigheten hos denne Hamlet även njuta
av en sällsynt detaljrikedom i spelet, såsom vid
florettbytet, vid sista stöten och vid dödsögonblicket.

Visst kan man göra anmärkningar, om man vill. Det
ideliga trappspringandet oroade mer än en scen.
Naturligheten i den berömda monologen »Att vara eller icke
vara» blev kanske större genom att skådespelaren
liksom lät en del av den födas under vandringen utför
trappan, men fråga är väl om inte just den monologen
framför allt kräver grubblarens yttre ro och stillhet. Vad
beträffar Ilamlets dödsscen vill man gärna opponera
mot den onödiga vandringen i trappan för att Hamlet
skall få dö på kungastolen. Det är icke tronen han
strävar efter. Han trår efter frid med sig själv.

Den genom hela stycket stående trappdekorationen
tycktes i övrigt ha förlett regien till att låta de
uppträdande marschera för mycket upp och ner. Det störde.
Likaså oroade belysningen på premiären. Den fladdrade
alltför osäkert.

Detta är dock relativt oviktiga saker. Värre var, att
ingen av de medverkande nådde Schanche. Han spelade
tämligen ensam på sitt plan.

Egentligen finns det endast två bra roller i stycket,
Ilamlets och förste dödgrävarens. Erik Berglund, som
gjorde den sistnämnda, hade både must och humor i
benknotsscenen. Carl Ström som Claudius imponerade i
början med präktig diktion men lömskheten och
smidigheten hos denna kungaskurk uteblev och ansiktsmasken
hölls för gipsigt stel. Jag tänkte med saknad på
Hed-qvists odödligt skenheliga kung Claudius på Dramaten.
Vad beträffar Martha Halidén i drottningens och Mimi
Pollak i Ofelias parti måste man naturligtvis här ta i
betraktande, att Komediteaterns artister icke äga någon
vana att tolka Shakespeare. Sture Baude gav Polonius

BLOMMOR

EMELIE ÅQUIST & C:o

Birger Jarlsgatan 6, Hornsgatan 29 D, Götgalan 49.
ARTISTRABATT

! KINAMAGASINET Akta handbroderier — Siden — Spetsar — Konstsaker m. m.
* ► •= j ► W T Æ1
Birgerj a risgalan 12 Tel. 72435.

18

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free