Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■niniiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiMiiiiiiiiiMiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiii C E N H
imiiiiliiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiimiiiiiiiiimiiiiiiiiimii;iiiiimi!iiiimumiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiimiiiiminmmD
med godmodig narraktighet och Albert Stålrl visade i
förste skådespelaren en intressant konst.
Dekoration, dräkter och färg spelade denna gång en
mindre betydande roll än vanligt på Konserthusteatern.
Trots detta nåddes en stark effekt i sista aktens
skåde-spelarscen. Skada bara, att inte Fortinbras’ entré
gjordes med mer jublande segerglans.
Stenhammars musik inskränkte sig till några
trumpetstötar och till en sorgmarsch med avsiktligt ålderdomlig
prägel.
Publikens jubel var obeskrivligt. Konserthusteaterns
direktion är man också skyldig varm tack för vad den
bjuder för en ringa penning. Hur vore det nu att på
allvar tänka på en verklig folkteater med ordentlig scen
och tillräckliga scenutrymmen? Intresse finns ju, det
syns, något som jag för min del aldrig tvivlat på.
Slump eller medveten avsikt måtte ha gjort, att
Konserthusteaterns maskspel »Marionetterna» följdes på
Dramaten strax efteråt av Värdshusvärdinnan,
ett alster av den berömde Goldoni, bekant bland annat
även för sin litterära kamp mot maskspelet i 1700-talets
Italien.
Ser man »Värdshusvärdinnan» i dess teaterhistoriska
.sammanhang kan man nog uppskatta stycket ännu. Det
har en viss älskvärd friskhet, en naturlig lustspelsbehand-
ling utan råa smaklösheter samt åtminstone en figur,
baronen av Rippafratta, som under pjäsens fortgång
genomgår en verklig karaktärsomvandling.
Huvudpersonen däremot är endast en typ, som framhåller kvinnans
oerhörda överlägsenhet och underbara förförelsekonster.
För modern tid förefalla de långrandiga monologerna
och de talrika »avsides»-replikerna mattsamma. Den på
sina ställen alltför släpiga takten tog också bitvis bort
lustspelshumöret.
leatern hade lyckligtvis satt in Signe Kolthofj i
titelrollen. Hon gjorde typen storartat. När hon var inne
på scenen, saknades minsann inte den rätta
lustspelstarten. Denna svarthårigt sköna florentinska, blodfull
och het, skalkaktigt inställsam och skänkande visioner
av erotiska äventyr åt baron Rippafratta måste absolut
segra över kvinnohataren. Hon eldade i sista akten upp
honom till en hetta som framgångsrikt konkurrerade
med de beryktade strykjärnens.
Olof Winnerstrand gjorde baronen med små, lustiga
grepp och genomförde karaktärsomvandlingen utmärkt.
Man fäste sig också vid Ivar Kåges högförnäma och
utfattiga markis. Att varken Tyra Zanderholm, Frida
Win-nerstrand eller de övriga fingo fram något särskilt ur
sina roller berodde uteslutande på författaren.
Prem’ärpubliken hyllade särskilt Signe Kolthoff.
Al Itid fö rst Al Itid störst \
Väskan Öster Qj
roest utsökta lyxmodeller ?
Alltid minst Alltid vinst 23 Kungsgat. 23 j
i fråga om priserna att göra Edra inköp hos
fråga om senaste
nyheter i
DAMVÄSKOR
er UJerg
tBi6(iote(isga{. 9 ’TSpC. 220 39
’-Jielsilkesstrumpot
senaste modefärger från 4: 90
HANDSKAR fodrade 5:90
...f
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
