Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiii S C E N E N iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiuiiiiiiinuia
despelerskorna numera äro kanske inte så mycket »ins blau»
som förr, men i gengäld passa de säkert åtskilligt mycket bättre
tillsammans med vanliga jordevarelser. De togo nog sitt arbete
mera allvarligt förr och åstadkom kanske större saker, men så
gjorde de heller inget annat Guds långa dag än låg på en
chäs-long och läste roller och var sköna. Primadonnan av i dag har
fullt upp av intressen utom teatern, hon läser och sportar och
sköter sitt hem, och hon är en snäll och kamratlig och enkel
människa. Om en och annan verkar litet diva för utomstående,
så är det bara pälsen och airen — kommer man nära inpå dem,
— ja, så är det inte så farligt med märkvärdigheten.
Idealet vore förstås, att begreppet primadonna helt och
hållet försvann. Det borde inte vara enstaka och ett fåtal
förbehållet att alltid komma i åtanke vid pjäsköp och att göra alla
de bästa sakerna. En primadonna har sin begränsning som alla
andra, och mången gång kan det hända, att en yngre eller
mindre känd kollega sitter inne med kapacitet att göra en viss
roll bättre och ge mera illusion. Då borde den större
skådespelerskan vika för den som passade bättre ihop med saken i sin
helhet och själv nöja sig med att göra ett gott arbete i en
mindre uppgift. — Nej, stjärnmonopol och gradering
skådespelare emellan borde vara den verkligt konstnärliga teatern
ovärdigt. Vi skulle alla vara mer eller mindre begåvade
medarbetare — män i ledet utan annan tanke än att hålla linjerna
raka och stå på vår post.
— Och, säger åhöraren, den mänskliga fåfängan, nervus
rerum, jordens salt och geniernas kärna?
Maria Schildknecht småler en smula:
— Det är ju bara en utopi, säger hon.
Fru direktör Pauline Brunius besitter naturligtvis åtskilliga
experienser i ämnet.
— Primadonnan, säger hon med kraft och övertygelse, nej
usch, henne vill jag då rakt inte säga något om, för hon finns
inte!
— Ja, men då kan det ju inte göra så mycket att förtala
henne en smula?
— Ånej, här hos oss behöver man inte vara rädd för
primadonnan. Egentligen är det ju ett så fånigt ord. Det är ett
skällsord, alldeles som smörtenor, eller något i den stilen. Divor,
det var Bernhardt, som låg i likkistor och hade tigrar
spatse-rande omkring i rummen och urkameleonter till älsklingsdjur,
och Duse, som spelade vardagshistoria i tre meter långa
sam-metssläp. Men vi, nej vi har aldrig något sådant där för oss.
Jag tror inte strandvägspubliken skulle bli tilltalad av att se
oss komma svassande med ett lodjur från Skansen eller en
briljanterad apa från cirkus Schumann. Nåja, någon gång kan
det väl hända den bästa att chosa till sig en smula, när man
är ute på gästspel och vet att folk vill ha något extra. Men
här hemma i Stockholm, där publiken känner oss sedan vi
gick i kolt, här är det inte lönt att försöka bluffa.
För bluff är det, om någon vill verka säregen, bara för att
hon råkar spela teater. Vi skådespelare är de mest vanliga
människor på jorden. Några ideal är vi gudnås inte, och inte
heller så romantiskt syndiga som amerikansk filmreklam
smickrar skrået med.
Naturligtvis finns det alltid några ungdomar, som dyrkar
nimbusen och koturnen en smula för hett, men de svalnar snart —
för inga människor kan skratta så hälsosamt åt vänner och
kamrater som vi. Är det någon, som försöker genomföra en
humbug om sig själv, blir hon snart avslöjad och ensam, det
dagliga samarbetet avslöjar allt, och intet är bittrare än att bli
ensam inom teatern. För kamratlivet, det är ändå det mest
tjusande som finns.
Jag menar nu inte med primadonnelater en del små manér
och gammaldags sirligheter, som de äldre av oss kanske ha ett
litet stänk av. Det är helt enkelt den gamla skolan. Man kan
ropa ack och ve för att man tappar en knappnål, och uttrycka
sig om bagateller, så att en icke initierad tror att det är fråga
om en ny fursteförlovning, men det är sådant, som vi kamrater
emellan överser med och knappt lägger märke till.
— Kan man kanske fastslå, att ju naturligare en konstnärinna
är i privatlivet, ju mänskligare blir hon också på scenen.
— Ånej, så väl är det inte. Teaterbegåvning är nu något
alldeles speciellt, som inte hänger samman med den eller dens
övriga egenskaper. Den faller nog lika ofta ned på en ovärdig,
om man får uttrycka sig så, som på en värdig. Den falskaste
och mest tillgjorda människa kan lyckas göra briljanta, äkta
saker när hon får peruken på, medan de mest bedårande, rara
och enkla personer bli som förgjorda när de få scengolvet
under fotterna och knappt kunna säga mamma på ett acceptabelt
sätt.
Något, som kritikerna älska att utsmycka primadonnorna med,
det är teknik, fortsätter fru Brunius med ett litet indignerat
tonfall i rösten. Om bara folk kunde skilja på det ena och det
andra, eller om de över huvud taget visste vad som menas med
teknik. Ingen människa i världen blir skådespelerska på
yrkesskicklighet, men naturligtvis måste den finnas där för att klara
oväntade situationer och låta det hela gå i lås. Om jag trampar
sönder min klänning, om min motspelare glömmer att göra
entré, om månen trillar ned i sufflörluckan — ja, då är det
tekniken måste komma till pass och lura publiken att allt är, som
det skall vara. Men om jag gör min roll illusoriskt, om
publiken glömmer att det är jag och endast tänker på rollbilden,
nej då är det inte tekniken som har något med den saken att
göra. Det är fantasin och känslan, förmågan att uppfatta vad
som illuderar in i minsta detalj____
Det tycks, som om våra svenska skådespelerskor i detta
sljärnkulturens århundrade alldeles tappat lusten att vara
amerikanska. Från alla håll låter det på samma sätt.
Sans Fafon.
PORLA
B ORDSVAT TEJSf
Radioaktivt och absolut
/ järnfritt. Intager en
’ rangplats framför
andra, både ur smak-och
hälsosynpunkt.
CHAMPIS,
DEN VALSMAKANDE
vinläskedrycken av druvor
serverar Ni Edra vänner både ute och hemma.
34
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget. 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
