- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
100

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nlMIIIMMIMMIIIMIIIMIIIIlllllllllllllllMMIIllllllllllllllllllllllllllllllllMIMIIIIIIIIIllllllllllllMIMIMIIIIIIIIIIII SCENEN ■MIIIIIIIIIIIIIIIIIlllllllMllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllMIIIIIMIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIillllllll

Thalia i potatislandet.

Under vårt fortsatta kringflackande i Norrland råkade
direktrisen och jag av någon anledning i luven på varandra, det
fälldes yttranden som jag tyckte voro allt för kränkande för
min på den tiden så ömtåliga konstnärsära, så jag meddelade
i bestämd ton, att nu fick sällskapet klara sig utan mig, jag
var trött på det hela och ville resa hem.

Jag hade naturligtvis väntat mig, att jag skulle bli ombedd
att stanna och tänkte på detta så vanliga sätt stärka min
ställning inom sällskapet — men jag bedrog mig. Jag fick så gärna
resa, det mötte inga hinder. Detta sårade mig oerhört, och
fattig men stolt gjorde jag min sorti från ett mindre samhälle
i övre Norrland.

På morgonen när jag skulle resa fattades det fem kronor för
att jag skulle kunna ta mig ned till Sundsvall, där jag väntade
rek. från mina anhöriga, och denna femma satsade med flott
hand Karl-Gerhard (dåmera okänd under namnet Jonsson).

Han fick säkert avstå från njutningen att äta middag den
dagen, men han var den ende i sällskapet som fattade det
storslagna i min handling att utan vidare bryta mig lös från
den resande konstanstalten. Han följde mig till tåget, vi tryckte
varandras händer, jag uttryckte en förhoppning om ett snart
återseende och han en förhoppning om att snart få igen sin
femma.

Det dröjde tre hela år innan vi träffades under så fasta
ekonomiska förhållanden, att jag kunde återbetala den femma
som möjliggjorde min flykt.

En vacker dag (man brukar ju skriva så även om den var
aldrig så mulen) satte jag alltså åter mina redan på den tiden
stadiga fotter på Stockholms gator.

Nu gällde det att ordna ett engagement igen, och det visade
sig som vanligt inte vara så lätt. Några misslyckade försök vid
ett par stockholmsteatrar hänvisade mig återigen till något av
de mindre sällskap, som bereste kungliga svenska landsorten.

Jag fick genom en kamrat reda på att några aktörer och
aktriser som saknade engagement slagit sig tillsammans för att
resa ut och spela på delning. Den mest framstående av dessa
var N., som blivit utsedd till ledare inte bara på grund av för
denna befattning lämpliga egenskaper, utan kanske mest för att
han hade ett litet hus med trädgård strax utanför Gnesta, där
sällskapet skulle samlas för att repetera. Jag kom i förbindelse
med N. och hade verkligen tur att få komma med, man saknade
nämligen en »stor» aktör till Generalen i Pariserpojken och för
denna roll ansåg jag mig naturligtvis som klippt och skuren.

Vi samlades således hos N. som verkligen hade ett litet
förtjusande ställe, där vi inkvarterades i broderlig sämja. Damerna
lagade mat och sydde kostymer medan herrsidan ägnade all
ledig tid åt potatisupptagning. N. hade nämligen en ganska stor
trädgård och där fanns arbete för oss mellan repetitionerna.

Jag fick genast rykte om mig att vara en synnerligen god
potatisupptagare, mitt rykte som skådespelare kunde jag däremot
inte få någon nämnvärd fart på. Det var en ganska underlig
samling potatisupptagare befolkningen brukade ta sig en titt
på då lantlivet blev allt för enahanda. När vi tog oss en paus i
arbetet med moder jord ordnade vi en repetition som vi gick
och stod i potatislandet. Men då måste vi läsa utantill för vi
fick inte smutsa ned rollerna. Vi skulle bland annat ha en
liten roccocopjäs på repertoaren; även den brukade vi dra
igenom i potatislandet, och jag förmodar att vi verkade mycket
sirliga när vi gjorde koketta bugningar med stora lerklumpar
på både händer och fötter.

En av sällskapets medlemmar nekade bestämt att syssla med
potatisupptagning, nämligen L., en gammal aktör som hade sett
bättre dagar men numera var en ivrig dyrkare av druvans ädla
safter. Han hade fortfarande något förnämt över sig och
uppträdde med alla de later en konstnär av gamla skolan ansåg som
givna.

Han nekade på det bestämdaste att smutsa ned sig i
potatislandet och fick då en befattning, som bättre lämpade sig för en
Thalias trogne tjänare — han fick varje morgon och kväll gå
till en bondgård och hämta mjölken.

Han tog alltid på sig sin höga hatt, ett par inte alltför
eleganta gråa vantar, sin käpp med silverkrycka och hela den
övriga stassen, när han med mjölkflaskan tågade iväg för att
hämta den dryck han avskydde mest av allt. Han drack
nämligen aldrig mjölk själv men han var ju tvungen att uppoffra sig
för oss hungriga och törstiga ungdomar.

Han visade ganska öppet sin avsky för oss, som kunde finna
nöje i att rota i jorden med händerna i stället för att använda
dem till stora vackra gester.

Efter något mer än en vecka hade vi fått potatisen ur
jorden och rollerna i huvudena, och vi närmade oss avresan från
en ur teatersynpunkt underlig men trots detta inte mindre
förtjusande repetitionstid.

L. drog naturligtvis en lättnadens, suck över att slippa
förödmjuka sig att bära mjölkflaskor, och ett stort antal lättnadens
suckar avlevererades också av grannarna, som nog närmast
betraktade oss som ett tattarfölje.

Och så reste vi ut för att möta nya äventyr — —, men det
blir en annan historia. Valdemar Dalquist.

Nyligen avled i Milano Nicolo Paganini, en sonsonson till
violinisten. Bland hans efterlämnade papper fann man tre icke
offentliggjorda violinkonserter av Paganini och en violin, som
densamme använt.

♦♦

Akta Indiska parfymer

Botus — Stparajita — ‘-Delkosb — Orient. ’Houquet
från fKr. 2:50

Indiska Utställningen, Regeringsg. 2S

fD *’ t /7° ’ är och förblir

1J) tons (y O det bästa,

T" öp världens största och

-LzJL.tr JL L^-LN förnämste Téftrma.

100

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free