- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
102

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiit SCENEN

iiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiii!iiiiii!iiiiiiii::!iiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiimiii:!iiiiiiiiiiiiiiii:i!!iiii:iiiiiiiuiiiiiiiiiii

Filmens

Pretentiös dårskap, munter dårskap och klumpigt enkel
dårskap kan sägas karaktärisera tre av de filmer, som under
senare tid gått över de stockholmska dukarna. Med den första
definitionen avse vi Fresterskan, en Metro-Goldwynprodukt,
där den mycket anlitade författaren Blanco Ibanez stått för
manuskriptet och herrar Stiller och Niblo för regien. Filmen
börjar med parisiska karnevalscener, där artificiella människor med
mask springa omkring i en artificiell trädgård. De två
huvudpersonerna stöta ihop på en gräsplan, älska varandra
ögonblickligen — spelet kan börja! Och fortsättningen är början lik.
Då handlingen förflyttas till Argentina, sveper en friskare fläkt
genom filmen och man får se en rad livfulla och vackra scener
från detta äventyrens land. Men så anländer Fresterskan och
med henne förkonstlingen och onaturen.

Vår unga landsmaninna Greta Garbo måste i egenskap av
raffinerat osedligt och för alla män livsfarligt kvinnfolk vagga
omkring i utmanande vamperéationer och efter bästa förmåga
söka sila fram sugande blickar under de längsta ögonfransai
och de tyngsta ögonlock vi någonsin skådat haver. Huruvida
hon i denna roll förmår utöva motsvarande inflytande på
skapelsens herrar bland publiken är oss icke bekant, på en enkel
och naturlig feminin åskådare verkade hon närmast parodisk.
Det är med vemod man erinrar sig det lugna, öppna och vackra
ansikte, som erövrade filmpubliken i »Gösta Berlings saga» och
jämför det med denna hyperblaserade och tillgjorda fresterska.
Det är att hoppas, att Greta Garbos begåvning och naturliga
charm, som endast glimtvis anas i denna film, i framtiden må
komma bättre till sin rätt. En praktfull studie var däremot
Roy d’Arcys rövarhövding, hans fräcka ansikte med de lömska
ögonen och det strålande men blodtörstiga leendet var helt
enkelt fascinerande. Antonio Moreno i hjälterollen var god som
typ men ganska tam. Filmen var välgjord, men aldrig så flotta
regibravader kan icke hjälpa upp en affektationsprodukt av
»Fresterskans» kaliber.

De muntra dårskaperna möta oss i L e k ej med
kärleken, en älskvärd och otrolig historia, typisk för den
amerikanska humorn. En oemotståndlig skön operasångare av
romanskt ursprung går på grund av sin vidskepelse åstad och
gifter sig med en kallsinnig dansös, som dock på själva
bröllopsdagen genom vidunderliga omständigheter utbytes mot en rar
och präktig liten sömmerska, vartill herr operasångaren är att
gratulera. I denna handling inflätas en hel rad roliga och
rörande scener, där den lilla sömmerskans speciella skötebarn,
nämligen hennes lyckokatt och hennes gamla giktbrutna pappa,
spela en dominerande roll. Utan att vara särskilt märklig ger
filmen behaglig underhållning. Ricardo Cortez som sångaren och
Betty Bronson i hjältinnerollen voro bra och den sköna
fransyskan Arlette Marchal gör en briljant vamp, men bäst var ändå
Theodore Roberts, en av filmvärldens roligaste gubbtyper.

De två senaste svenska filmnyheterna utgöras av
Drottningen av Pellagonien och Hans engelska fru.
Det är egentligen förbluffande att dessa båda filmer inspelats
nästan samtidigt, så totalt skilda som de äro till sitt väsen.
Den förstnämnda filmhistorien har som bekant redan upplevat

SPORRONG & CO

PORTRÄTTMEDALJER

Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.

krönika

sin premiär i scenisk bearbetning. Och utan att denna
sistnämnda kan sägas utgöra något mästerverk, så är den dock betydligt
mera njutbar än filmpekoralet i fråga. Detta kan trots en del
friska skärgårdsscenerier och gott spel knappast vara roande
ens för den allra anspråkslösaste filmpublik. Det mer än
lovligt enkla innehållet med inslag av bondkomik och
sjömans-jargong måste absolut understödjas av ordet — herrar
kuttergastars tirader gör sig icke nämnvärt som filmtexter.

Med all aktning för Stina Bergs frodiga komiska talang — men
tillsammans med herrar Welin, Melin och en tredje gentleman av
samma aktningsvärda dimensioner samt med Gustaf Lövås som
effektfull kontrast blir det litet för groteskt. Om herr Wallén
bär upp stycket på Folkteatern, kan man nästan säga
detsamma om hans son i filmen — unge herr Lennart Wallén har
tydligen tagit god lärdom av sin pappas odödliga sjömansfigurer
och gör sin Kalle med all önskvärd bravur. Filmdebutanten
Felix Grönfelt gör inte mycket väsen av sig, men ser trevlig ut
och har ett sympatiskt framträdande. Vår lilla duktiga
comé-dienne Vera Schmiterlöw borde vid det här laget sannerligen
ha gjort sig förtjänt av värdigare uppgifter.

Efter dessa prövningar var det ett sant nöje att få beskåda ett
så välgjort och kultiverat filmverk som Hans engelska
f r u. Filmen har regisserats av Gustaf Molander, vilken väl
jämte Brunius torde vara den som efter Sjöström och Stiller
bäst fullföljer den svenska filmens stolta traditioner och
uppehåller dess anseende i trots av de senare årens sorgligt talrika
kvasiprodukter.

»Hans engelska fru» är en äktenskapshistoria, inte
särskilt originell till sin uppränning men i stället sann och
mänsklig och den har fått en utformning så mjuk, elegant och
omsorgsfull att man för en gångs skull knappast kan komma
med någon som helst anmärkning. De lugna och flotta
interiörerna, för vilka Wilhelm Bryde har äran, omväxla med vackra
och vältagna norrländska bilder och scenerna foga sig in i
varandra på ett fullkomligt naturligt och logiskt sätt. Den tyska
skådespelerskan Lil Dagover innehar den kvinnliga huvudrollen
och hon smälter briljant tillsammans med den förfinade miljön.
Hon är vacker, mjuk, charmfull och utformar sin roll med
intelligens och känsla. Som en engelsk dandy är Gösta Ekman
riktigt i sitt esse och den finske skådespelaren Vrho Sommcrsalmi
ger övertygande uttryck för den äkta mannens en smula otämda
temperament, gammaldags hederlighet och varma hjärta.
Alldeles förtjusande är den lilla ingenuen Brita Appelgren, som på
ett osökt och älskligt sätt förkroppsligar en tös med hjärtat på
rätta stället och Karin Suranström gör en av sin roliga, en aning
pepprade ladies. Stina Berg är tusen gånger rarare som
gammal, hederlig hushållerska än som drottning av Pellagonien och
i ensemblen skymtas bland andra Wilhelm Bryde, Margit
Manstad och Margit Rosengren. Huruvida den senare har någon
framtid vid filmen är omöjligt att säga efter denna obetydliga
uppgift.

Gud bevare oss för bondkomiken och låt oss få flera filmer i
stil med »Hans engelska fru»! Elcne

zN/A Eleganta Klädningsspetsar

U J\T) Silkesfransar o. Blommor. Kragar, Västar,

vV// Ärmpuffar. Brudslöjor o. Diadem!

De Förenade Spetsfabrikernas Försäljningslokal

GREVTCREGATAN 13 (Hörnbutiken)

102

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:46:08 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/scenen/1927/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free