- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
178

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

«nill1llllllllllllUII1lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll!IIIIIIIIIIIIItllllllllllllllllllllllllll!llli

SCENEN NMiiiiiiiiiiimimiiiiiimimiimiiiiiiiiiNiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiimiiiiiimiiiiiiimimiiiiiiimiiimi

Filmens

Den svenska invasionen i Hollywood blir mer och mer
märkbar. Det går knappast en vecka utan att någon amerikansk
film med svensk stjärna — regissör eller skådespelare — har sin
premiär på våra teatrar. Vi ha haft Sjöström, Garbo, Lars
Hansson, Einar Hansson, och den senaste var Mauritz Stiller, vars
första Amerikafilm, Hotel Imperial, nu även presenterats
för svensk publik. Vi ha hugnats med krigsfilmernas mångfald
denna säsong, och även Stillerfilmen spelar mot det stora
krigets bakgrund. Handlingen försiggår i en liten galizisk stad, som
intagits av ryssarna men på slutet återerövras av de
österrikiska trupperna. Den ryske generalen tar sitt högkvarter i
Hotel Imperial, som det ståtliga namnet på stadens lilla hotell
lyder, och här utspelas hela handlingen, skickligt komponerad
och med förtätad spänning. Stridsscener förekomma icke i så
riklig mängd som annars brukar vara fallet, men man får ett
desto mera klart intryck av spelet bakom fronten, skräcken för
erövrarna, spionerisystemet... Regissör Stiller har tvivelsutan
här dokumenterat sin skicklighet och sin insikt i filmteknikens
finesser, men det hela röjer dock en viss kyla, en brist på
mänsklig värme, som ibland vidlåder Stillers verk, i all
synnerhet i jämförelse med Sjöströms.

I den kvinnliga huvudrollen har Pola Negri en av sina bästa
uppgifter i amerikansk film. Hon spelar en enkel tjänsteflicka
i hotellet, men hon gör det på ett sätt, som ställer gestalten
högt över de eleganta vampfigurer som de amerikanska
regissörerna hittills givit henne att skänka kött och blod. Till
motspelare har hon George Siegmann, som här upprepar den
er-övrarfigur han gjorde i den allra första filmen från världskriget
»Världens hjärtan». Han gör den ryske generalen mera
behärskad och sympatisk än den tyske krigaren i Frankrike, dock
saknas ingalunda must och kraft i framställningen. James Hall
är ett hittills okänt namn i amerikansk film, han gör sin
officer lugnt och sympatiskt utan choser, dock måmända en smula
för stillsam.

Typisk för den goda amerikanska genomsnittsfilmen kan U
n-der Paris’ broar sägas vara. Den målar på ett realistiskt
sätt storstadens faror för några ungdomar från landsorten, som
tappa bort varandra på järnvägsstationen. Kanske är det
nästan otroligt, vad de båda måste genomgå av kval, brott och
elände — men livet är ju ibland underbarare än dikten. Och
det är ingalunda otänkbart när han är en skägglös och vek
yngling och hon ett litet oerfaret våp. Filmen ger en rad scener
från Paris’ undre värld — i både bildlig och bokstavlig
betydelse — särskilt skicklig gjord är en razzia i en
restaurantlokal under broarna och polisernas jakt efter de ljusskygga
individerna. Och dessa ruskiga interiörer inramas på äkta
amerikanskt manér i början och slutet av små idyller från den

Flyglar SJ

Pianinon

av i

C. BECHSTEIN,

Uebel ® LecHIeiter,
Gors «£> Kallmann,

E. Rrauss.

A. WILH. LINDBERG

Karduansmakaregatan 4

krönika

franska småstaden — en gouterad miljö för yankeeregissörerna.
Filmen är emellertid både spännande och rörande och
alltigenom välgjord. Den unge av ett ogunstigt öde förföljde
mannen spelas trovärdigt av Ramon Novarro, den unge hjälten
i Ben Hur. Han ger full illusion av den stränge borgmästarens
vekhjärtade son, som förälskar sig i den lilla skomakardottern.
Tyvärr är denna sistnämnda icke lika lyckligt företrädd.
Varför skall den purunge Novarro behöva spela mot Enid Bennet,
som ju är ett gammalt namn i amerikansk film och även ger
intryck av att ha lämnat tonåren långt bakom sig? Hon är både
nätt och behaglig visserligen, men när det finns så gott om
nya och fräscha små stjärnor i dollarlandet! Det är alltid
roligt att återse Wallace Beery, som utgjorde en välbehövlig
muntration i allt eländet.

Ett naturepos av ovanlig skönhet är den stora Ufafilmen
Bergens hemlighet. Den skulle dock säkerligen ha
vunnit på att visas endast och allenast som naturfilm utan den
tilldiktade, visserligen dramatiska men ganska valhänta
handlingen. Den är helt och hållet inspelad i Schweiz, och dess
snö-höljda alper och leende dalar ha fångats i en rad scener, som
var för sig äro fotografiska mästerverk. Framför allt gäller
detta skidtävlingarna och bilderna av alpbestigarna, när de
äntra upp för Monte Santos isiga vägg. Intrigen är synnerligen
vanlig: två män och en kvinna, men sällan har den väl fått en
så mäktig inramning som här. De agerande äro nästan samtliga
amatörer, vilket minsann också märks ibland — de stirra stint
i kameran och se tämligen besvärade ut! Den vackra dansösen
Leni Rifensthal är emellertid mycket charmfull och genomför
sin ingalunda lätta roll med mycken värme. Vad som störde
mest var egentligen de mer än lovligt naiva texterna, men man
glömde dem dock ganska fort, när de underbara naturscenerierna
rullades upp. »Bergens hemlighet» är en film, som trots
påtagliga svagheter på ett mycket lyckligt sätt skiljer sig från de
slentrianmässiga inspelningarna.

Eléne.

DRESDEN. På Dresdener Staatsoper har nyligen för första
gången uppförts Gerhardt Hauptmanns Hanneles
Him-melsfahrt med musik av Paul Graener. Man kan knappast
draga några jämförelser mellan operan och Hauptmanns
oändligt fin dikt, som naturligtvis förlorar väsentligt. Graeners
musik är helt och hållet innerligt lagd, även där komponisten
framhäver diktens fina underton och spinner vidare i bredare
harmonik och mjukare melodik. Hela operan bygger på
huvudmotivet, koralen »Ach, bleib mit deiner Gnade», samt tyska
folkmelodier. Generalmusikdirektör Fritz Busch ledde
uppförandet och Hannele sjöns av Erna Berger, som med djup
innerlighet gestaltade flickans lidande och hennes längtan till
himmelen, och bland de övriga märktes Kurt Taucher och
Helene Jung. Komponisten blev hjärtligt hyllad.

178

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free