Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
..................i.i....................... SCENEN IIIIIMIIMHramilllllNIIIIIIIIIiilllllllllllllllllHlllllimillllllllllllllliilllllllliiiliiiiiiiiiiiiiiiiraimiiiai«
BEETHOVENS OPERAINTRESSE
Av M. PERGAMENT
De nmusikaliska allmänheten har länge trott sig veta,
att Beethoven, alla tiders störste symfoniker, egentligen
haft föga intresse för opera. Hans enda verk i denna
genre, Fidelio, anföres gärna som bevis för
uppfattningens riktighet. Men icke blott därigenom att denna opera
är hans enda anses den kunna tjäna som bevis. Även
dess musik — några nummer undantagna — betraktas i
allmänhet såsom mindre lyckad. De flesta
operaintresse-rade ha sålunda väl reda på, att Fidelios stora E-duraria
och kvartetten i fängelset höra till de skönaste pärlorna
i Beethovens produktion, men de ha däremot knappast
någon förnimmelse av de musikaliska värdena i
fångarnas kör, första aktens kvartett, Pisarros hämndaria,
Flo-restans recitativ, makarnas frihetsduett. Om man med
biografiskt och musikhistoriskt bevismaterial till hands
trädde inför denna allmänhet och sökte inskärpa en
motsatt bild av Beethoven i hans förhållande till
operakomposition i allmänhet och till sin egen isynnerhet — då
stötte man nog, misstänker jag, på det häftiga,
oöverlagda motstånd, som är vaneföreställningarnas starkaste
självbevarelsedrift.
Hundra år ha gått sedan Beethoven dog. Det är på
tiden att allt som rör hans liv och verk blir så allmänt
bekant, att en missuppfattnnig som den ovannämnda icke
längre kan förekomma. Vi äro skyldiga Beethoven detta
för allt vad han skänkt oss. Ty att lära känna hans
varma intresse för operan är att lära känna ett av de
stora och mest tragiska kapitlen i hans liv.
Det är tyvärr sant: han skrev blott en enda opera. Men
han sökte så gott som oavbrutet efter möjligheter att
skriva flera. Att han aldrig lyckades finna den text han
behövde var såillvida hans eget fel, som han uppställde
— icke orimliga — men väl mycket höga krav på
innehållet. Det stränga etiska grunddraget i hans väsen
förnekade sig ej heller i hans musikdramatiska vyer. Flans
inspiration väcktes lättast av upphöjda, sedligt renande
motiv. Mozarts italienske textdiktare, da Ponte, var i
Beethovens tanke allför frivol. I Schikaneders
»Trollflöjten» fann han däremot partier som fullt motsvarade hans
egna ideal. Likaså beundrade han Cherubinis Les deux
Journées och Spontinis Vestalen.
Det är därför lätt att förstå Beethovens intresse för
Leonora — Fidelios ursprungliga namn. En hustrus
kärlek och hjältemodiga offervillighet kunde icke annat än
väcka mästarens livliga medkänsla. Och där det som här
gällde att förläna tonens slagkraft åt en frihetskämpes
ord öppnades alla slussar i Beethovens bröst. Hela
Fidelio andas indignation över onda makters lönnliga
framfart. Det enda som i uttryckskraft överträffar
indignationene är glädjen över den återvunna friheten, kärlekens
och rättens triumf.
Tidigt kom Beethoven i beröring med teatern. Bedan
som yngling hade han fått se en mängd föreställningar på
Bonns nationalteater, där han själv var anställd i
egenskap av altfiolist och cembalospelare. Han fick sålunda
en praktisk inblick i allt som rörde scenen. Vid tjuguett
års ålder skrev han musiken till en tysk riddarbalett. Tio
år senare i Wien uppstod Beethovens nästa verk för
scenen, danspoemet Die Geschöpfe des Prometheus.
Mellantiden gick dock ingalunda helt spårlöst förbi. Än var
J3udvig van Qieetfjoven
det några arior, än andra musikinlägg i skådespel.
Dessutom tog han lektioner i dramatisk komposition hos
Sa-lieri, om vilken Gluck en gång sade, att han var den
ende som lärt något av honom. Ett påtagligt resultat
av studierna för Salieri var den om behärskning av
italienska språket och god italiensk stämföring vittnande
dramatiska scenen »Ah perfido».
Uppdraget att komponera en opera fick Beethoven
först av Schikander, som var direktör för Theater an der
Wien. Den rutinerade teatermannen hade antagligen
hört musiken till Prometheus, och när konkurrenten,
baron Braun, hotade med nya, speciellt för Wiens
hovopera komponerade verk av Cherubini, vände sig
Schi-kaneder till Beethoven, vars rykte snabbt vuxit över
Do-naustadens gränser, med beställning på en opera.
Sålunda blev Mozarts forne sceniska bundsförvant även
Beethovens. Schikaneder såg sig emellertid snart av
pekuni-ära skäl tvungen att avstå från sin teater, och Beethoven
fick fullborda sitt verk under baron Brauns direktörstid.
Premiären, som ägde rum den 20 november 1805, väckte
så lite genklang att den närmast kom att likna ett fiasko.
Beethoven bestormades av sina vänner med
övertalningar; de ville att han skulle ändra och förkorta. Som en
lejoninna för sina ungar, så kämpade den unge mästaren
för varje takt man ville beröva hans partitur. Men han
fick dock ge vika för övermakten, som denna gång
representerades av i stort sett välmenande och mycket
inflytelserika musikentusiaster.
I sin nya version uppfördes Fidelio fyra månader efter
urpremiären, den 29 mars 1806. Det höll på att bli en
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
