Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
%
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiii
att kungen var en skapelse lika mycket av regissören
som av skådespelaren, men faktum är, att skådespelaren
gjorde en sällsynt genomarbetad tolkning. Uppgiften
anses egentligen tråkig inom teatervärlden; i Carl Ströms
framställning fanns ingenting, som kunde ge skäl till ett
dylikt påstående. Han fick fram både det sinnliga, det
baksluga och intriganta hos figuren. Schanche, som ju
verkligen hunnit med en rik uppsättning motspelare i
detta drama, betonade också i en intervju sin beundran
för rollskapelsen. Själva masken var ett fynd: den var
djärv, bisarr om man så vill, men den var oemotståndligt
fascinerande i sin orientaliskt vällustiga karaktär. Den
vittnade om frisk och levande fantasi.
Emellertid har skådespelaren — som tyvärr med detta
spelår lämnar Stockholm för att återvända till Göteborg
— även hunnit ge prov på vad han förmår i skådespel
av mindre storvulen karaktär. I »Hjälten på den gröna
ön» på Komediteatern gav han utmärkta prov på vad
han förmår som karaktärsskådespelare. Ett annat
ypperligt bevis i den vägen framlade han nyligen, men tyvärr
blott en enda kväll. Det var vid en afton som
högskole-studenternas teatersammanslutning anordnat på
Rosenbad och där man framförde Robert Martin du Gards
groteska »Far Leleus testamente». Reklagligtvis förblev
denna intressanta teaterafton reserverad för en utvald
krets högskoleungdom, som ägde rätt att bevista
evenemanget. Här gav skådespelaren i styckets huvudroll —
en dubbeluppgift — nya övertygande uttryck för sitt
konstnärskap, det var en brett och mustigt upplagd
tolkning, modern om man så vill.
Man hade naturligtvis hoppats att Carl Ström med
utgången av detta år skulle knytas till nationalscenen,
men de underhandlingar som fördes ledde överraskande
nog icke till resultat. Skådespelaren påminner stundom
något om Hedqvist, men likheten må icke fattas som
efterbildning. Han erinrar om Hedqvist såtillvida att han
är en kraftfull manlig typ på scenen och har en
stämma, som har vissa likheter med dennes, ehuru den är
mer lyrisk. Men där upphöra nog likheterna. Carl Ström
är i vissa fall djärvare än Hedqvist, som speciellt på
senare år presenterat ett mera inbundet spelsätt. Han
nöjer sig numera också med i sin knapphet uttrycksfulla
gester och distinkta nyanser. Ström har mustigare
färger på sin palett, han är inte rädd för att breda på
varken i spel eller grimering. Den Lindbergska regimen
har haft ett alldeles speciellt inflytande på aktörer som
verkat under honom; de ha lärt att underordna sig
uppgiften, spränga hävdvunna former, och att söka sig fram
på nya vägar. Detta har säkerligen i viss mån räddat
dem från att stelna i vissa manér, de ha fått en ovanlig
smidighet, då det gällt att anpassa sig efter de olika stilar
och de olika grundtoner regissören krävt för olika
stycken. Det har skänkt gestaltningen en påtaglig friskhet
och obundenhet. Medlemmar i en ensemble som denna
ha också fått vänja sig vid att omväxlande ha små och
stora roller, vilka alla tolkats med samma intresse och
respekt. Carl Ström har under den relativt korta tid han
stått inför stockholmspubliken hunnit visa, att han såväl
i större som mindre uppgifter är en utmärkt
karaktärsskådespelare, som icke blott övertygande förmått
levandegöra sin regissörs intentioner utan även i sina bästa
skapelser höjt sig till ett förnämligt konstnärsskap.
Guido Valentin.
MÄRKLIG DANSK DRAMATIKERDEBUT
För en ovanligt utsökt premiärpublik spelade Betty
Nansen-Teatret i Köpenhamn häromdagen den debuterande författaren
Johannes Heskjaers på förhand mycket omtalade
proletärtragedi K r s t i n e. Och skall man döma av dessa kräsna
åskådares spända hållning under föreställningen och av det bifall,
som avslutade den och som kulminerade i framkallande av
den modiga direktrisen, kommer teatern att få glädje av sitt
vanskliga företag.
Detta stycke är nämligen mycket svårt att spela, emedan ett
lyckligt resultat först och främst beror på, om det har varit
de spelande och deras instruktion möjligt att få fram dess
vackra och rena mänskliga känslor ur alla de melodramatiska
teatereffekter, som författaren har måst taga sin tillflykt till
för att genomföra handlingen och som ibland hota att alldeles
kväva dess inre liv. Att Johannes Heskjaer trots allt detta
är en diktare kan det emellertid knappast vara något tvivel
om: vissa av de mest avgörande situationerna i hans skådespel
visa med all önskvärd tydlighet, hur intensivt han har
förmått leva sig in i dem, hur trofast han utlyssnat sina gestalters
halvt omedvetna själsrörelser och hur friskt hans fantasi
arbetat. De agerandes uppgift var först och främst att giva dessa
situationer den mesta möjliga mänskliga stämningsstyrka.
LEIPZIG. — På stadsteatern i Leipzig har nyligen en
opera av Ernst Krenek haft premiär och mottagits med ett
bifall som i pressen betecknas såsom sensationellt. Det nya
verket heter »Jonny spielt auf» och de uppträdande personerna
utgöras av en svart jazzbandledare, en vit violinvirtuos, en
operasångerska, en kammarjungfru och en kompositör. Av styckets
elva scener spelar en på ett bergshotell i Alperna, dit jazzen
tränger in genom en högtalare, en annan i operasångerskans
kvava och parfymerade arbetsrum, en tredje i en
hotellkorridor, en fjärde i en stationshall, en femte till och med i en
körande automobil, och den sista scenen slutligen på själva det
snurrande jordklotet. De moderna danserna, shimmy och blues
o. s. v., spela stor roll i musiken och göra god effekt, medan
kritiken menar att Krenek, där han försöker anslå allvarligare
toner, blir helt konventionell. Premiären blev emellertid en
stormande succés och leddes av teaterns musikaliska chef Gustav
Brecher.
♦♦
Akta Indiska parfymer
Botm — S^Iparajita — cDelkosb — Orient. ‘Bouquet
från cKr. 2:50
Indiska Utställninqen, Regeringsg. 28
ttmn
Bästa medel mot
klenhet hos barn.
Finnes på ApoteK.
J. LINDS EFTR
FREDSGATAN 10 - STOCKHOLM
Levererar papperet till denna tidskrift.
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
