Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nlllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll SCENEN .iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiir
INFÖR ETT SHAKESPEARE-EVENEMANG
Av O. WIESELCREN
Midsommarnattsdrömmen intager i Shakespeares
alstring en särställning så till vida som den utan tvivel är
författad på direkt beställning och avsedd att uppföras vid
ett bröllop inom den högsta engelska aristokratien i
drottning Elisabeths personliga närvaro. Endast en gång
till, då han skrev Stormen, har Shakespeare på detta sätt
ställt sin penna till en förnäm gynnares förfogande. Men
vid den tidpunkt då Stormen kom till stod han redan
vid slutet av sin bana, beredd att för alltid lämna såväl
scenen som londonlivet bakom sig, och det drama han
då skrev kom därför att präglas mindre av feststämning
än av halvt vemodig resignation.
Midsommarnattsdrömmen är däremot ett festspel i ordets egentligaste
bemärkelse, skapat under en aldrig sinande poetisk inspiration
av en ung diktare med livet framför sig, lycklig i
medvetandet om att få låta sin fantasi spela fritt och
obehindrat. Hela dramat får sin prägel av den strålande
festglädje, som besjälat diktaren vid dess koncipierande.
För vilket bröllop det skrivits veta vi ej med visshet,
men det torde kunna antagas att Shakespeare personligen
känt och uppskattat brudparet, ty svårligen kunde han
eljest ha format en så hänförd hyllning till den unga
kärlekens lycka. Den gestalt han givit sitt drama tyder
på att föremålen tillhört drottning Elisabeths
aristokratiska omgivning. I intet av sina verk har Shakespeare
nämligen så starkt som här närmat sig den dramatiska
genre, som framför allt favoriserades inom dåtidens
tongivande hovkretsar, det mytologiskt-allegoriska
maskspelet, sådant detta representerades särskilt av den
upp-burne hovpoeten John Lyly. Men vad som hos Lyly är
affekterad jargon och tomma litterära fiktioner har av
Shakespeare omdanats och fyllts med strömmande liv,
överdådig humor och drömlätt poesi. Ovanligt nog kom
också Midsommarnattsdrömmen att inom kort övergå
från hovscenen till folkteatern, där den efter vad vi ha
oss bekant vid flera tillfällen uppfördes, ehuru närmare
uppgifter om uppförandena ej blivit bevarade. Men en
analys av dramats struktur ger otvetydigt vid handen
att det skrivits icke för den dekorationslösa scenen på den
dåtida folkteatern utan för en scen med vida större
tekniska resurser, med dekorationer antydande lokaliteterna,
eventuellt också med möjlighet till dekorationsväxling
under spelets gång. Påfallande är — som den lärde tyske
teaterhistorikern Albert Eichler i enskildheter uppvisat
— att Midsommarnattsdrömmens text saknar de
lokali-tetsbetecknande inlägg, som Shakespeare eljest med
hänsyn till omständigheterna måste i ganska stor
utsträckning använda. På den dekorationslösa scenen på Swan
eller Globe voro dylika förklarande textställen givetvis
alldeles oumbärliga, då publiken eljest icke hade
möjlighet att följa händelsernas lokala utveckling. Sir Philip
Sidney kunde också på tal om det samtida dramats
scenpraxis skriva följande ord: The player, when he commeth
m, must ever begin with telling where he is, or els his
tale wil not be conceiued. Men den scen, där
Midsommarnattsdrömmen framfördes, disponerade tydligtvis
sådana tekniska hjälpmedel att författaren kunde känna sig
befriad från plikten att genom dialogen låta åskådaren;
veta var han befann sig. Troligen har dess förste regissör
haft möjlighet att för dess uppförande arrangera en scen
i väsentlig överensstämmelse med den i Serlios bekanta
arkitekturverk av år 1584 som scena satyrica återgivna.
Att den varit helt enhetlig förefaller dock mindre
sannolikt. Traditionen från den medeltida simultanscenen var
ännu så fast rotad att man utan att löpa risk att stöta
publiken för huvudet kunde i en enhetlig dekoration
ställa in ett par lokaliteter med avvikande karaktär. Hur
scenen under dylika förhållanden tog sig ut kan man se
av de intressanta och belysande dekorationsskizzer, som
finnas i Mahelots bekanta regibok från teatern i Hotel
de Bourgogne. För uppförandet av exempelvis
Rotrous-La bague de 1’oubli anordnades tre dekorationer,
framställande respektive ett palats, en trädgård med en grotta
och en rumsinteriör. Dessa tre dekorationer uppställdes
bredvid varandra på scenen och förblevo under hela
framförandet synliga för åskådarna. Antagligen har man
på den scen, där Midsommarnattsdrömmen för första
gången uppfördes, tillämpat ungefär samma grundsats.
Scenfondens mitt har upptagits av en präktig palatsfasad,
framför vilken stått tvenne tronstolar för Theseus och
Hippolyta. På bägge sidorna om denna fond ha varit
uppställda kulisser, målade med träd och buskar,
ungefär som Serlios ovannämnda träsnitt av scena satyrica
anger. På ena sidan har dessutom funnits en fritt
inställd kuliss, återgivande fronten av ett litet borgerligt
boningshus, vilket tjänat som »mansion» vid
hantver-karscenerna. På scenens andra sida torde ha funnits en
korresponderande dekoration, framställande en lövsal och
avsedd för scenerna mellan Oberon och Titania. På detta
sätt befriades diktaren från skyldigheten att i dialogen
antyda lokaliteterna, i det att åskådarnas fantasi redan
genom scenbilden leddes i rätt riktning.
Att scenen varit delad i två plan, skilda genom
trappsteg, synes sannolikt. På detta sätt ha grupperingarna
kunnat göras mera dekorativa, och det har varit lättare
att nå en tillfredsställande anordning av övergången
mellan tredje och fjärde akten, särskilt i fråga om den scen,
där de bägge unga paren, Demetrius, Lysander, Hermia
och Helena, av Theseus och hans jaktfölje anträffas
sovande i skogen. Folioupplagans scenanvisning ger oss här en
värdefull antydan om hur scenen arrangerats. Den lyder
nämligen sålunda: »They sleepe all the act», d. v. s. de ha
efter slutscenen i tredje akten blivit kvar på scenen
sovande under hela den tid Oberon och Titania
sammanträffa och Botten frigöres från sin förtrollning. Detta
har skett på den inre, förhöjda delen av scenen, under
det att Theseus med sitt följe kommit in i prosceniet,
där dialogen börjat; först när skådespelarna stigit upp
A,-B, Nordiska
Tvätt- & Strykinrättningen
Ring 30460, N. 9960, N,20400 Så Hämta Vi
stryker en krage, som den skall strykas, så att
halsduken löper lätt och ledigt, och man slipper slita och
dra, så att både knapphål och halsduk går sönder.
H. K. H. Kronpr insens Hovleverantör.
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
