Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fiiNiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiniiiiinimiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiii’iimmiiiimiitiimiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN ................................................................................iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii............min.........
MÄRKLIG OPERAPREMIÄR I WIEN
Paul Hindemiths »Cardillac». den första atona/a operan på Wiens Staatsoper
IHR.3ERSER son‘CHRt>IJLJLHCd
HecGning för Scenen av fru rzM.eCa Giroman, ’7ih’en
Robert Pellevé de la Motte Ango markis de Flers har
troligen levererat kvickheterna, medan den andra släppt till
allvaret. Det hela var en behaglig potage printanier, fast
den kända, franska författarfirman den här gången
tillsatt en pikant extra föryngringskrydda av det tyska
märket Steinach.
Doktorns mirakel består i att han funnit en metod att
förlänga livet. Detta motiv genomföres med
taskspelar-tad skicklighet genom tre akter så pass realistiskt att
man biir helt förbluffad att till slut få höra alltsammans
vara en dröm av underdoktorn. Det är naturligtvis ett
betänkligt kompositionsfel av den ärade firman, ty
för-bluffningen följdes inte alls av något befriande skratt,
åtminstone inte hos premiärpubliken. Den såg snarare
snopen och tillrättavisad ut vid sista ridåfallet.
Under andra akten härjade skrattsalvorna vilt. Den är
munter med doktor Mirakels tal till publiken och med
replikerna duggande från en del agerande, som
utplanterats bland publiken. Knepet är gammalt bland
teaterrävar, men en dylik intim kontakt mellan publik och scen
Wien i mars 1927.
Wiens Staatsoper har öppnat portarna för den atonala
operan. I början av mars uppfördes för första gången
Paul Hindemiths »Cardillac». Om det var nyfikenheten
eller en ärlig önskan att stifta bekantskap med något
verkligt nytt, som lockat en fulltalig, förväntansfull
publik, är svårt att avgöra; fastställas kan blott, att
åtskilliga fingo nog redan efter andra ridåfallet men att
många tydligt lade sin entusiasm i dagen.
Libretton, som grundar sig på E. T. A. Hoffmanns novell
»Das Fräulein von Scuderi», är författad av Ferdinand
Lion. Guldsmeden Cardillac — 1600-talets Paris — är
till den grad betagen i sina klenoder, att han ej kan se
dem i andras ägo, även om han erhåller riklig betalning
för dem. — En del mystiska mord irriterar befolkningen
mer och mer. Första akten börjar med ett hotande
tumult, som i rättan tid avstyres av prévotén. — Cardillacs
girighet tilltager emellertid mer och mer, och då konungen
i andra akten med stor svit hedrar hans verkstad med
ett besök i avsikt att köpa några smycken, beter sig
Cardillac på ett så förryckt sätt, att hans majestät torde
kunna betrakta sig som utkörd. Med girigheten tilltager
mordmanien. Efter ett rånmord och ytterligare ett
mordförsök, vilka båda gå av stapeln på scenen, når
parisarnas tålamod sin gräns. Man talar om att plundra
Cardillacs verkstad, då de olyckliga offren ju dock alltid
äro hans kunder. Cardillac, som passerar torget, söker
lugna folkhopen men råkar inveckla sig i motsägelser,
erkänner slutligen sina brott och lynchas av den upp-
förfelar aldrig sin avsedda verkan. På Södra teatern lär
en knytnävsboll väcka jubel
Bolagsförfattarnas styr Ka ligger inte i
människoskildringen utan i en del tricks och i repliken. Detta beaktades
också av skådespelarna.
Bland de tjugosex rollinnehavarna lyste några klart
skinande. Hilda Borgström, som råkade ut för
svårigheten att behöva spela svärmor till Messias som den
hädiska repliken löd, gladde med sin underbara konst. Olof
Winnerstrand, vars roll icke hörde till de lättaste, gav en
illusorisk prägel åt den halvt sinnesrubbade
Mirakeldoktorn. Det exalterade kom gott fram. Ivar Nilssons
radikalsociala inrikesminister med Briands mask var urfransk
både i byxor och vältalighet. Bror Olsson hade några
lustiga scener och Carl Browallius gjorde lycka som präst.
Alf Sjöberg, ett för mig nytt namn, fick bra färg och
liv över en anmärkningsvärd professorstyp.
Tänker man på den förbluffande upplösningen av
pjäsen, borde »Doktor Mirakel» gått som premiär 1 april,
ty något annat än ett aprilnarri med publiken var det
knappast.
| J. LINDS EFTR.
FREDSGATAN 10 - STOCKHOLM
Levererar papperet till denna tidskrift.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
