Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN HiiiiiiiimuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiiimm»
ENGELSKA STUDENTER SOM AMATÖRSKÅDESPELARE
De engelska studenternas härtåg bör man trots allt
vara tacksam lör. »Dear Brutus» var visserligen rent
sällskapsspektakel last stycket härstammar i rätt
nedstigande led Irån »En midsommarnattsdröm» med en
gubbig Puck som deus ex machina, och »Othello» blev
knappt mer än ett experiment, ehuru ett bland de mest
intressanta som vi sett i Stockholm. Det låg icke i att
Rodrigo spelades som narr med monokel och vita
handskar eller i att Desdemona uppträdde shinglad, med
korta kjolar, eller i Othellos moderna lältunilorm eller
i Cyperns radioapparat. Det intressanta var den
engelska upplattningen.
Hade icke huvudrollerna varit så gott besatta, skulle
experimentet slutat illa.
Styrkan i ett dylikt experimenterande som med »Othello»
ligger i att det mänskliga flyttar oss liksom närmare
genom dräkternas modernitet. Svagheten visar sig däri
att detta dramas komposition och tänkesätt icke passar
för en modern Othello. En kommenderande nutida
negergeneral I europeisk tjänst över vita soldater är inte
en sådan patentåsna att han låter dupera sig av en så
klumpig näsdukshistoria som Jagos, kring vilken hela
stycket är uppbyggt. Visst finns det crimes passionnels i
södern, men höga generaler äro sällan så dumt
svartsjuka som Othello.
Flera av de engelska amatörerna saknade rätt mycket
mimik och plastik i båda styckena. Taltekniken
klickade också svårt ibland. Greta Traube i »Dear Brutus»
utgjorde ett gott undantag. Hon höll nästan skolkurs i
engelska.
Så mycket märkligare var det att konstatera två så
utmärkta amatörer som T. Dödman och H. W. Beck, i
synnerhet i »Othello». Beck kommer säkert att sluta som
en stor skådespelare. Han har bra figur och scenisk
fantasi samt äger dessutom redan betydande talteknik och
säregen mimik. Somliga scener gjorde han så
fascinerande att man glömde att det hela var ett experiment,
som knäcktes på samma gång som den underbart sköna
liljan Desdemona i den splitter nya och moderna
träsängen. Men roligt är det, när ungdomen söker finna
något nytt.
Ernst Didring.
Och så den 30 sept. 1907 stapplade jag in på operettscenens
tiljor. Snart fick jag ytterligare en liten roll, Leonetto i
»Boc-caccio» vid fru Jungstedts gästspel. Men när jag däremot 1908
fick försöka mig i en stor roll i Helfrid Lamberts »Skatten»,
då visade sig att jag var för ung och intet kunde. Tidningarna
plattade ner mig så jag var inte mycket värd efteråt.
Då förstod jag att det behövs mycket arbete och studium
även på den banan. Jag fick ej heller efter detta komma fram
i någon större roll på ett par år. Först 1911 i »Kyska Susanna».
Men då fick jag också enstämmigt beröm i hela pressen. Nu
dugga rollerna tätt. Omväxlande som moitiée har jag Emma
Meissner och Inga Berenz. En av de trevligaste rollerna är i
»Eva» då jag spelar mot Emma Meissner. Naima Wifstrand
kommer och med henne kommer operetten i ett nytt skede
(om jag så får uttrycka mig: operett med ett stänk av tragedi).
Vi ha då »Röda rosor», där jag betydligt djärvare vågar
maskera mig burleskt.
Tiden går och en dag får jag utbyta Leonettos lilla krage
mot Boccaccios långa mantel. Min starkaste sida förblir dock
de rent komiska rollerna och i »Sirocco» spelar jag en fånig
försmådd friare mot Essie Case. Ett försök med revy på
Oscarsteatern har även under denna period gjorts och då är jag i
tillfälle få imitera mitt stora scenideal Mathilda Jungstedt.
1916 kom världssuccén »Zsardasfurstinnan», och till den
perioden återgår ofta mina tankar med saknad. Den spelande
ensemblen som då bestod av Naima Wifstrand, Elvin Ottosson,
Kerstin Bergman, Axel Ringvall, Oscar Textorius, Gerda Rowe
och undertecknad, var som en familj. Med förenade krafter
uppnådde vi också många vackra resultat. Ännu ett bevis därpå
är den vackra »Kejsarinnan Maria Teresia» nästföljande år. Nu
börjar mitt intresse för att själv komponera en operett vakna.
Ett par valser äro färdiga och jag beslutar mig för att låta
första akten spela i cirkusmiljö. Under tiden anteckna vi ännu
en operettsuccés där jag medverkar: »Katja». Vidare rullar
tiden.
Operetten kommer i prekärt läge, är nära att helt förintas,
men räddas genom att överflyttas till Vasan. Där är två succéer
att anteckna, »Cirkusprinsessan» och »Alexandra». Mitt hopp
om att få min nu helt färdiga operett »Cirkusryttarinnan» fram
i rampljuset, grusas, trots flerfaldiga löften och försäkringar
från direktionen och jag har fått nöja mig med att förra
sommaren visa den i landsorten.
Och nu efter precis 20 säsonger lämnar jag den scen, där
jag vuxit upp och fostrats och jag längtar ut till nya
förhållanden och att få pröva krafterna på annat håll. Men ett tack
vill jag uttala till professorskan Agnes Ekholm som räddat undan
min stämma från dansens förstörande kraft, till Emma Meissner
för alla goda, värdefulla sceniska råd, till Hjalmar Meissner för
den rytmiska och musikaliska uppfostran jag fått, till pressen
för ros och ris och till sist till den förstående, älskvärda
operettpubliken som jag kommer att sakna mycket.
Stockholm i mars 1927. Christian Schröder.
7
UT1
innes ett särdeles
rikhaltigt lager av
Mård, Silver«
o. Blåräv
IJOS
Korsnar Otto Nylander
STUREGATAN lO, 1 tr.
Flyglar <£>
Pianinon
av
C. BECHSTEIN,
Uebel <£> Lechleiter,
Görs & Kallmann,
E. Krauss.
A. WILII. LINDBERG
Karduansmakaregaian 4
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
