- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
284

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 8

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN 1III1II1IIIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIIIIIIIIIHIIIIIIIIIIII1IIIIIIIIII1IIIIIIIIII1III1IIIIIIIUIII1II1IIIIIIIIIIIII1IIIIIIIIIII*

Vet ni vad »det» är? »Det» är någonting mycket sällsynt
och mycket eftersträvansvärt, om man får tro Elinor Glyn.
Men D e t är också en trevlig Paramountfilm, en komedi av det
mest sympatiska amerikanska slaget. Motivet är tämligen
banalt, den lilla präktiga och energiska varuhusexpediten, som
till slut erövrar den unge direktören för firman själv — mest
för att hon har »det» förstås. Men den i och för sig ingalunda
otroliga historien berättas så friskt, elegant och medryckande,
att man gärna går med på noterna. Det är alltid något
rätlinjigt och humoristiskt, man skulle kunna säga »bussigt», över
amerikanska filmkomedier, när de äro som bäst. Man hade
hjärtligt roligt åt de båda ungdomarna vid deras besök på
Coney Island, när de prövade på nöjesfältets alla skämtsamma
förströelser — för all del, det är ju nöjen för enkla själar,
men vi ha ju alla någonting av barnasinnet kvar, eller hur?

Clara Bow har upptagit Colleen Moores mantel som
Amerikas »first flapper», och hon står ingalunda företräderskan
efter. Typen är densamma, men Clara Bow är mera omedelbar,
mindre manierad. Hon spelade också varuhusflickan med
både värme och temperament, och hon är innerligt söt att se på.
Efter att ha skådat hennes charmerande och
diamantögonblixt-rande lilla figur i sju akter gingo vi en smula bedrövade att
rådfråga vår spegel, huruvida vår obetydliga och snaggade
person kunde anses vara i besittning av något, som kan kallas
»det»... Saken var ganska tvivelaktig!

Säga vad man vill, men flicktypen från U. S. A. är
onekligen trevlig. Det framstod med särskild skärpa, när man efter
avnjutande av ovan nämnda film satte sig till rätta för att
beskåda II alv oskuld, »en gripande kärlekshistoria från
det glada Wien», som förhandsreklamen kallade den. Men
ack, vad flickebarnet var för ett litet tillgjort våp —
åtminstone föreföll hon så, när man hade Clara Bows energiska
käckhet i minnet. Eljest hade filmen sina påtagliga förtjänster,
i synnerhet i början, där man verkligen förnam en fläkt från
det glada Wien. Sedan mattades det hela och kärlekshistorien
mellan greven och balettråttan förmådde inte i nämnvärd grad
väcka vårt medlidande eller ens intresse. Filmen föreföll för
övrigt klippt och man blev riktigt förvånad, när berättelsen
helt plötsligt befanns vara slut.

Anifa Dorris hette den unga dam, som gestaltade balettflickan,
och hon gjorde nog vad hon kunde, även om resultatet inte
var så över sig lysande. Och så denna barbariska hårfröjd,
som tyska och österrikiska skådespelerskor envisas att excellera
i! Uppriktig glädje beredde däremot Marie Griebl som flickans
mamma, torgmadam till professionen, med en frodig komik och
en mimik, som var så levande, att man nästan tyckte sig höra
de ordkaskader, som forsade över hennes läppar. Egon von
Jordan var en god typ som ung greve.

Filmsäsongens sista stora evenemang är Metropolis, den

gigantiska Ufaskapelsen. Och erkännas måste, att man är
imponerad, häpen och en smula konsternerad. En sällsynt stark
fantasi och en teknik, som tydligen icke känner några hinder,
har här förenats till ett filmverk av väldiga dimensioner. Som
man vet är Metropolis, storstaden år 2 000, miljön, och
handlingen knyter sig kring den eviga konflikten mellan
handenarbetaren och hjärnan, den intellektuellt överlägsna mannen
däruppe — en konflikt, som säkerligen står olöst ännu år 3000!
Staden därovan med sina skyskrapor, sina broar högt uppe i
luften — så högt att flygmaskinerna sväva fram under dem —
sin oerhörda trafik och sina ljusreklamer är icke mindre
fantastisk än arbetarnas stad nere under jorden och de väldiga
maskinhallarna med sina mänskliga automater, hemska,
svartklädda gestalter, som likt sömngångare vandra till och från
sina maskiner. I denna makabra miljö går flickan Maria kring
som någon slags kvinnlig Messias och predikar kärlek och
tålamod. Sonen till den stora stadens herre får se henne och
följer henne ned i den underjordiska världen. För att döda
sonens kärlek till henne befaller fadern en uppfinnare att göra
sin maskinmänniska till Marias avbild och skicka denna
mekaniska människa ned i arbetarstaden för att i stället hetsa
arbetarna till uppror. Så sker också. Den falska och onda Maria,
som endast lyder uppfinnarens hämndgiriga tankar, driver
arbetarna till ett intensivt raseri, varunder de besinningslöst
förstöra alla maskinerna. Pumparna fungera icke och
vattenmassorna bryta sina fördämningar och översvämma den
underjordiska staden. Arbetarnas tusende barn räddas i sista stund av
den verkliga Maria och magnatens son, den falska Maria
brän-nes på bål och slutligen räcka arbetarnas ledare och
magnaten-härskaren varandra händerna till försoning.

Denna handling inbegriper en oavbruten serie av suggestiva
scener. Det gäller naturligtvis icke minst masscenerna, som
med sina krälande människohopar utövar en skräckblandad
tjusning i släkt med den man som barn erfor vid beskådandet av
avskrädeshögarnas maskbon. Förlåt liknelsen! Denna film
berör icke våra hjärtesträngar, den spelar mer på nerverna men
den imponerar, och kontentan av intrycket blir egentligen här
liksom vid Faustfilmen den enfaldiga reflektionen: Tänk att dom
bara kan!

Birgitte Ilelm. i dubbelrollen som den äkta och den falska
Maria är briljant och får fram väsensskillnaden på ett utmärkt
sätt tiots den obetydliga ändringen i maskering. Hon synes
spela nästan helt och hållet på intution, och denna sviker inte
heller; prestationen är överdådig. En fascinerande typ är
Ru-dolf Klein-Rogger som uppfinnaren och Gustaf Froelich
genomför väl sonens svåra och krävande roll. Fotograferingen står
på höjden av vad man över huvud taget kan begära.

En sällsynt behag’.ig underhållning ger Damen i
hermelin, en filmatisering av operetten med samma namn. Och man

Kobbs Tbéer

äro odisputabelt de

finaste

Bästa medel mot
klenhet hos barn. J
Finnes på Apoteli.

r

C

l

284

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free