Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tamuliiiiiiMiiiiiiiHiiiiiiiiiiuiiiiiiiMiiiiiiiiiMiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN iiiiiiiMiimiiiiiiiiiiiiiimMiiiiiimmiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiniiiniiiiiiiiiiimmiiiiiiiiiiiiimiRiiii
BLANCHE PÅ SKOLTEATERN
Skolteaterns sista program för säsongen upptog August
Blanches Rika morbror, ett på sin tid livligt
uppskattat dramatiskt verk. Det har även sina humoristiska
poänger, ett par riktigt roliga kupletter och flera lustiga
och tacksamma typer. Oscarsteatern gjorde också sitt
bästa, och om föreställningen verkade en smula mattare
än de närmast föregånde skolteaterprogrammen så
berodde det väl på att dessa varit så hejdlöst, ja nästan
ansträngande muntra. Skådespelarna agerade som alltid
på denna teater med verklig spelglädje. Arthur
Ceder-borgh som den »rika» morbrorn, fick skrattarna på
sin sida, Erik Rosén var en rätt livfull Kummellund
och Hugo Björne en omåttligt stilig häradshövding.
Roligast av alla herrarna var emellertid Ragnar Billberg
som gjorde en obetalbar figur av den ynklige,
anskrämlige och påpucklade stackars betjänten-gardisten
Thomas. Han knep sig också en dundrande och välförtjänt
applåd efter avsjungandet av gardistvisan. På spinnsidan
märktes Dora Söderberg som den fjolliga gamla
mamsellen, Marga Riégo var en pigg och trevlig liten servitris
och Anita Brodin slutligen den allra som sockersötaste
och oskuldsfullt blickande fästmöflicka.
gångar. Hennes sällskap åtnjöt högt anseende, ty
direktrisen lade ner stora ansträngningar på att få fram så
goda prestationer överlag inom truppen som möjligt. Det
är nog för litet att säga, att hon var regissör: hon var
■en instruktris som få; varmt intresserad av sina unga
sujetter blev hon dem en lärarinna, som med outtröttligt
nit och aldrig svikande förståelse stod dem bi i arbetet.
En mycket stor part av alla våra sceniska artister ha gått
i hennes skola. Sedan turnerandet slutade, har
skådespelerskan dock fortsatt, ja, nästan nödgats fortsätta sin
lä-rarinneverksamhet, ty hennes rykte som förträfflig kraft
på detta gebiet drev skaror av unga teaterentusiaster till
henne. Men inte bara nybörjare ha sökt hennes hjälp
och råd; det är en offentlig hemlighet att en mängd
»färdiga» skådespelare — kan en konstnär någonsin bli
färdig? — före avgörande premiärer gärna sökt sig till
henne för att få bistånd med den sista avfilningen av
uppgiften. Både populära, penséeögda ingenuer och
uppburna första älskare ha funnit vägen till hennes hem för
att i premiärångestens dagar få stöd och uppmuntran
genom hennes instruktioner och kritik.
Under senare år har konstnärinnan vid flera gästspel
i Stockholm, som sagt, visat sig vara en utomordentlig
aktris. Men det är först detta år på Oscarsteatern, som
tillfullo givit vår publik möjlighet att helt inse vilken
värdefull och rik talang hon utgör i en ensemble. Tag
två motsatser sådana som hennes roller i »Vad varje
Jcvinna vet» och »Bättre folk». I det förra fallet gav hon
en grande dame, en verklig mére noble, fin och älskvärd
och trots sitt vita hår så intagande, att man tyckte att
hjälten i pjäsen borde föredragit henne framför de
skönheter kring vilka hans tankar svärmade. Och nu senast
j VÅRNYHETERNA I DAMVÄSKOR
ALLTID FÖRST 1
♦♦
23 Kungsgatan V A S K A N Kungsgatan 23
-kwmw* ......hw>....................wwrrNw1/
“Jfugo Qijörne, gagnar Qiiff6ergf SÆrtfjuv Qeder6orgft
i ifti 6 a mor G v or
i »Bättre folk» gav hon en utomordentligt komisk typ.
Rollen i sig själv är nästan ingenting, men i
skådespelerskans händer har den blivit en lysande komisk
prestation. Redan den yttre typen är ett fynd; det är en figur,
som säkert en var bland publiken tycker sig känna igen.
Gången, som påminner om en duva som vaggar fram
med nickande huvud, den lustiga nästonen och den
förträffliga läspningen, allt samverkar till en festlig helhet.
I »Fiender» visade hon en annan sida av sitt väsen: det
var den tragiska skådespelerskan, som tidigare fängslat
stockholmarna som fru Alving i »Gengångare». Några
småroller under säsongen ha framhållit med vilken
omsorg och konstnärlig entusiasm hon tillvaratager allt,
som förelägges henne. Hushållerskan i »Moloch» var ju
blott en roll på några repliker; hon utformade den till
en komisk studie, som man minns lika levande som man
erinrar sig de största rollerna i stycket.
Vi ha nog inte många artister på svensk scen, som
agera med sådan glädje som fru Swanström. Hennes
teknik, hennes erfarenhet, hennes vakna blick ge henne
glänsande möjligheter att bjuda rolltolkningar av hög
kvalitet. Men ingen teknisk överlägsenhet förmår ändå
mer än att imponera. Det som skall gå till hjärtan,
måste komma från ett hjärta. Det gör fru Swanströms
konst — den strömmar fram ur ett slösande, ungdomligt
och varmt temperament, som inte svalnat under de
många årens hårda arbete. Hon spelar med en glädje
och förtjusning som värmer och rycker med — hennes
gestaltskapande fantasi är alltjämt frisk och levande och
man vågar alltså hoppas att hon ännu länge skall få
glädja och röra sin publik med rika och minnesvärda
skapelser. G. V.
SPORRONG &. CO.
. i
PORTRÄTTMEDALJER
Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
