Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.................innu SCENEN .."".11111...111111......
Biografsäsongen lider mot sitt slut och konkurrensen med sol
och vår blir säkerligen alltmera kännbar. De större teatrarna
locka med äventyr och knalleffekter, och denna genre har ju
alltid sin publik, vilken icke har anledning att känna sig
besviken vid avnjutandet av till exempel Zigenarbruden. I
denna handlingsmättade 1400-talshistoria flyter rött vin och hett
blod i två aldrig sinande, strömmar jämte kärlek, hat och
äventyr kilometervis. Och vi tro gärna, att det för 500 år sedan
kunde inträffa, att ett zigenarband rövade bort en prinsessa av
Frankrike på själva bröllopskvällen samt att samma prinsessa
sedan förälskar sig i den sköne zigenarhövdingen och slutligen
i jungfru Marias skepnad räddar honom från en kvalfull död på
bålet. Detta och mycket annat underligt, hemskt och framför
allt spännande bjuder »Zigenarbruden» på. Och dessutom
naturligtvis romantik i likaledes ganska betydande kvantiteter.
Filmen visar sålunda en rad sällsynt vackra och mjukt
fotograferade kärleksscener. Intrigen är väl spunnen och farten och
spänningen saktar icke ett ögonblick.
Den kvinnliga huvudrollen innehas av Vilma Banky, som här
har sin hittills bästa roll i amerikansk film. Hon besitter en
på samma gång mjuk och stolt kvinnlighet, som de amerikanska
skådespelerskorna i allmänhet sakna, hon är strålande vacker
och hon förstår konsten att spela film, nämligen att utan stora
laler låta sitt ansike och sin kropp leva i varje enskild scen.
Hennes motspelare Ronald Colman når kanske icke så högt,
men hans framträdande är som alltid lugnt, manligt och
sympatiskt. En mer än tillräckligt frånstötande bov är Montague
Love, den grymme slottsherrn, föremålet för zigenarens
vällyckade hämnd.
En icke fullt så bloddrypande äventyrsfilm är Gycklarnas
konung, som behandlar Frankrikes förste store diktare,
Franfois Villon. Man får dock knappast någon bild av poeten
Yillon, men desto tydligare av upptågsmakaren och
bacchusdyr-karen. Miljön är medeltidens Paris och de politiska intrigerna
mellan den franske konungen och hertigen av Burgund ger
handlingens dramatiska bakgrund. Filmen är habilt gjord, men
den kunde dock med all säkerhet i händerna på en annan,
helst europeisk, regissör blivit något annat och bättre. Den
historiska verkligheten ger ju rikt stoff. Man kan emellertid
glädja sig åt många synnerligen välgjorda scener, fyllda av
dramatiskt liv. För titelrollen hade man att tillgå ingen mindre
än Jolm Barrymore, och icke minst av denna anledning kan
man beklaga, att framställningen icke lagts mera på diktaren
och mindre på gycklaren Franfois Villon. Denne skådespelare
är en alltför allvarligt och så att säga intimt betonad konstnär
för att med framgång kunna gestalta en rolighetsmakare av
Fairbanks’ typ. Det blev teaterpiruetter å la Jean de France,
och escapaderna uppför husväggarna och över taken blev en
alltför blek avbild av »Robin Hood», där den leende Douglas
en gång för alla gav det rätta överdådet och sorglösheten hos
denna sorts hjältefigur. Men i andra scener åter var Barrymore
storartad, som till exempel då han efter förvisningen från Paris
förtvivlad sitter och tvättar bort sminket från sitt ansikte med
snön. Conrad Veidt, omplanterad i amerikansk mijlö, gav
kungen med suggestiva medel som alltid men en smula monoton
i längden. Det vidskepliga, grymma och listiga fick han väl
fram — bevare mig, en sådan kung!
Det moderna äventyret möter oss i Parisiska nätter,
en skildring från apachevärlden vid Seinekajerna — alltid
lockande för Usa-regissörerna. Den pikanta titeln är egentligen
ganska missvisande, ty det hela är bara en ganska trohjärtad
om än i någon mån osannolik berättelse om en intill döden
trogen apacheflicka, hennes lagom bovaktige älskade och en ung,
dollarspäckad och otroligt beskedlig yankeepojke. Filmen hör
icke till de starkare sakerna, även om den är gjord med en viss
finess och ingalunda bygger på grova effekter. Den unga dam,
som lär ha fått sin chans i denna film, Joan Crawford, visar
ett oförtydbart dramatiskt temperament och är av en viss bizarr
skönhet, i typen något påminnande om Greta Garbo. Måhända
har detta bidragit till hennes hastiga popularitet... Gamle
vännen Charles Ray spelar den obeskrivligt snälle miljonären, en
roll för vilken han har alla betingelser. Att tänka sig, att denne
godmodige unge man med sitt runda ansikte för icke så många
år sedan var en första rangens filmhjälte — det är egentligen
icke att undra på att han fått stryka på foten för våra dagars
eldiga förste älskare, oftast av latinsk anstrykning! En typisk
representant för denne var Donglas Gilmore som uppbar den
tjuslockbeprydde apachens roll.
Med vissa förväntningar gick man för att beskåda Satans
sorger, vilken smakfulla titel dolde en filmatisering av Marie
Corellis bekanta roman, Prins Lucio, som man begärligt
slukade någon gång i början på tonåren. Boken ger ju med sin
halvt fantastiska, halvt mondäna miljö ett stoff, som borde vara
mycket tacksamt för en idérik regissör. Denna var för övrigt
ingen mindre än D. W. Griffith, en gång toppnamnet bland
världens regissörer. Man kan dock icke säga, att »Satans sorger»
utgör något av hans mer betydande filmverk, allra minst om
man ställer det vid sidan av exempelvis »Broken blossoms».
Uppränningen är alltför långsam och uttänjd, det dröjer för
länge innan man får göra bekantskap med den mystiske prins
Lucio, som bör vara historiens medelpunkt. Man har genom en
del fotografiska trick försökt få fram det mystiskt-diaboliska
kring figuren, men hur det nu är, så kan man inte riktigt tro
på en avgrundsfurste, som framställes av Adolphe Menjou, som
man vant sig vid att betrakta som en sympatisk vivör, en sant
mänsklig slarver. Ricardo Cortez som den unge författaren hade
en ganska tråkig roll, som han gjorde det mesta möjliga av.
En förtjusande liten filmflicka var emellertid Carol Dempster,
CHAMPIS.
DEN VÄLSMAKANDE
vinläskedrycken av druvor
serverar Ni Edra vänner både ute och hemma.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
