- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
345

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 10

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HiiminumiiiiiiikaiiKiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM

Av ERNST DIDRINC

Dramaten är att gratulera som trots 1,600 meter svart
sammet lyckades åstadkomma en så pass lysande
framställning av detta poesiens kungarike, där älvorna tassa
i månskensskogen och den spjuvern Puck förför
människorna med krumsprång, tokerier och trolldrycker.

»En midsommarnattsdröm» kan ges på många olika
sätt. Det är mest en smaksak. Reinhardt gav den på
Operan här år 1915 i en skarpt betonad motsatsstil i
fråga om det jordiskt burleska och det överjordiskt
poetiska. Dramaten sökte mer smälta samman allt. Det gick
också. Det hela höll förträffligt ihop med de starkt
österländska och mästerliga dekorationer och dräkter, som
hade Grunewald till pappa. Man kan dock ställa sig
tveksam om den svarta sammeten i bakgrunden var ett
gott fynd. Ibland blev det alldeles för tjockt och
ombonat i skogen utanför Atén. Ingenting hindrar, att det
finns luft i grekiska skogar, när man nu inte vill slå in
på nordisk midsommarnattsstämning i Oberons fantasirike.

De stora litteraturhistorikerna ha påpekat, att
Shak-spere i »En midsommarnattsdröm» sammanfört tre olika
världar, den heroiska, den verkliga och den fantastiska.

För den sistnämnda var scenuppbyggningen med
spiralkullen av utmärkt effekt. Den hörde ihop med
sago-och älvtonen och utgjorde ett välsignat underlag för liv
och rörelse på scenen. De glidande slöjorna med trollska
blommor och blad spredo stämning, men det kabbalistiska
ljustecknet på natthimlen förblev en gåta. Kanske det
skulle alludera på Saturnus? Palatsakterna verkade mest
opera, i synnerhet den sista med trumpetare å la »Aida».
Det kan naturligtvis försvaras med den karaktär av
festspel, som skall prägla stycket.

Det roliga med »En midsommarnattsdröm» är, att
regissören kan ta sig till vad som helst utan risk av kritik
bara han förmår sprida ett skimmer av saga och
fantasigyckel över stycket. Över Dramatens framställning fanns
flykt, glans och fart. Härtill bidrogo i hög grad alla
ungdomarna bland de uppträdande.

Signhild Björkman, som fått sig anförtrodd Pucks roll,
försummade inget tillfälle att tjusa till publiken med sin
glittrande och hemlighetsfulla blick, sitt eldröda hår, sitt
breda faunleende med pärlvita tänder och sin
avundsvärda förmåga att slå kullerbyttor både fram- och
baklänges. Jessie Wessels älvdrottning ägde smidighet och

garna och slutligen på kvällen gav musikförläggare Asger
Wilhelm Hansen från Köpenhamn supé på Hasselbacken
för några av de yngre danska komponisterna. Samma dag
gav finske ministern lunch för de finska deltagarna och
äVen de danska och norska ministrarna ha haft
mottagning för sina respektive länders musikrepresentanter.
Den 8 maj, musikfestens sista dag, gav operachefen och
fru John Forsell en tekonsert i Kungliga teaterns foajé
för omkring 150 personer, varvid Einar Beyron, Einar
Larsson, Helga Görlin och Anders de Wahl medverkade.

öster Q^erg

i Q$i6CioteGsgat. 9 T5e[. 220 39

i _______

HANDSKAR

OCH

STRUMPOR

grace, och Lena Cederström tolkade Hermia förträffligt,
mest när hon hysteriskt viftade med fotterna. Karin
Carlson gjorde en ingalunda föraktlig amazondrottning
och Lisskulla Jobs var skön som Helena. En smula större
sparsamhet med tårskvalet skulle dock inte missklätt
några av de unga damerna. Det är svårt att gråta med
vederbörlig humor på scenen!

Bland herrarna togs priset av Gabriel Alw i vävare
Bottens roll. Det fanns en gång en dansk skådespelare
— gamle Olav Poulsen! — som i stil med vävareyrket
markerade meningarnas glidande med att låtsas skicka
en osynlig skyttel fram och tillbaka mellan händerna och
satte punkt efter var mening med slaget av en fingerad
bom. Alw var lika rolig utan dessa tillsatser. Rent
dråplig verkade han som rollhungrig. Det är kanske svårt
att avgöra om det är för rollhungerns skull som Shakspere
pryder Botten med åsnehuvud. Alw kunde bära det utan
att ta skada till sitt skådespelaranseende. Hans
rörlighet, hans humor och hans talteknik stå mycket högt. Ett
muntert inslag gjorde Anders Henriksson med sin
Magerman. Rent förvånande bra vår Sten Lindgren som
The-seus. God figur och en påfallande präktig talröst med
fast och naturligt läge. Karl-Magnus Thulstrup och Alf
Sjöberg verkade friskt i ensemblen.

Torsten XVinge, som för ovanlighetens skull slapp spela
narr och som i sista stund fått övertaga Oberons roll,
redde sig det oaktat gott och läste versen högst
kulturellt och vårdat.

Mendelssohns härliga musik tillför alltid Shaksperes
poetiska dröm en extra tillsats av balsamiska kryddor
och ljuvligheter.

Vill man särskilt framhålla några scener mer än andra
vore det i så fall den burleska sextetten, som om natten
repeterar Pyramus och Thisbe invid den skönt
förkortade pelarraden samt den glansfulla slutscenen med
Py-ramuspremiären, mursprickan och lejonvrålet inför det
högst kritiska hovet. Grunewalds underbara djur voro
också värda beröm även om man gärna angående dem
vill instämma i det välbekanta yttrandet: »det är lögn,
så’na djur finns inte».

Dramatens ungdom med Olof Molander som regissör
tog hem en fin seger.

Efter den svenska orkesterkonserten, som avslutades med
att kapellmästare Georg Höeberg, professor Robert
Kaja-nus och komponisten Eyvind Alnæs på de gästande
ländernas vägnar till Konsertföreningens orkester
överlämnade trenne lagerkransar med band i respektive länders
färger med ett tack till orkesterns medlemmar för dess
stora och framgångsrika arbete, ägde så slutligen stadens
bankett rum å Gyllene salen i Stadshuset, vilken sålunda
bildade den lysande avslutningen på den femte nordiska
musikfesten i Stockholm.

Institutet för kostnadsfri
Vetenskaplig tillpassning
av glasögon

MALMÖ: Stortorget 4.
STOCKHOLM: Drottninggat. 68, 1 tr.

345

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free