Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiii!iii!miiiiimiimiiiimmmiimMimmiiimimiiimiiiiiiiiiimimiiimiiiiiii!iiiiiiiimiiiiiiiitiiiiii‘
iU!Ulli;:illl!lllllllllllllllllllllllllllllllllllll!llll!!lllllllillllillllilllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllltlll||||| S C E N E N
VÅR OPERAS "BASBUFFO’
Med den stabilitet, som utmärker en operascens
repertoar i jämförelse med talscenernas, skulle man kunna tala
om en artistisk succession, gällande innehavandet inte
blott av olika rollfack, utan också av vissa bestämda
roller. Tänka vi t. ex. på den specialitet, som kallas för
basbuffo, är Lars Kinmansson att ihågkomma såsom en
under 1800-talets förrå hälft berömd framställare av
bl. a. Leporello och Papageno. Efter honom kom Karl
Johan Uddman att uppskattas såsom Sveriges enda
buffo-sångare, beundrad i det förstnämnda Mozartpartiet,
såsom Bartolo i »Figaros bröllop» och »Barberaren»,
Cornelius i »Nurnbergerdockan», Josseaume i »Advokaten
Pathelin», Calchas i »Sköna Helena» etc. Den som
därefter en tid uppehöll liknande traditioner vid vår Opera
var Pelle Janzon, till vilkens mest uppskattade
prestationer räknades Leporello och Bartolo i »Barberaren».
Även om samma verk kvarstått på repertoaren, är det
ju inte sagt, att rollinnehavare alltid ägt de konstnärliga
och på temperament grundade förutsättningarna. Ur den
synpunkten har successionen nog haft åtskilliga luckor
att uppvisa.
Med Emile Stiebel. som 1902—03 debuterade i
Mozart-partierna Leporello, Figaro och Papageno och till vilkens
repertoar samtliga nämnda roller kommit att höra, hade
Operan åter fått en komiskt begåvad kraft. Denne
nuvarande »basbuffo», vilkens stämma dock mera närmar
sig baryton än den riktigt djupa basen, är mindre
be-fryndad med en Janzons skaplynne, åtminstone att döma
av Frans Hedbergs skildring i Svenska operasångare.
Visserligen var den nämnde företrädaren en »frisk,
ofördärvad och icke så litet burschikos natur.» Men
exempelvis i jämförelse med Uddmans Bartolo i »Barberaren»
framhölls Janzons »magre, retlige, betydligt kärvare gamle
bitvarg».
I stället skulle mycket av det som säges om Uddman
kunna passa in på Stiebel. Den förre ihågkommes främst
som den »drastiske buffon, där han var ooöverträfflig i
munter uppsluppenhet och tokiga infall.» Nöjsamt är
också att citera, hurusom han »framkallade hela högtider
av skratt, till och med från fruntimren, vilka i
allmänhet icke besitta något särdeles utpräglat sinne för det
burleska.» Då Stiebel nyligen åter visade sig som
leksaks-fabrikanten i »Nurnbergerdockan», gjorde den äldste av
våra operakritiker en jämförelse mellan de båda, men
uttalade att Uddman, som var rollens förste innehavare
hos oss, spelade måttfullare, men inte var roligare än
Stiebel. För övrigt är denne sig själv och ingen annan,
även om antydda paralleller kunna äga sitt intresse.
Den som här skriver råkar kunna åberopa några
privata minnen, som förefalla även konstnärligt belysande
för föremålet för dessa rader. Det var för många år
sedan, någon gång på 1890-talet, då en liten orkester
repeterade i och för en skolförenings stundande årsfest.
I den medverkade också en yvigt mörkhårig ung man
vid namn Stiebel. Vad jag minns om honom är
huvudsakligen att han vid varje uppehåll i övandet oförtrutet
fortsatte att spela på sin fiol, men alltid något annat än
det orkestern höll på med. Det var överväldigande, hur
många melodier han kunde utantill. Men nog var han
musikalisk, minst sagt, något som jag på senare tid
funnit bekräftat även då jag vid bevistandet av en mera
framstående orkesters, hovkapellets, konsertrepetitioner
öm i fe Stie6el
nästan alltid finner Stiebel närvarande såsom
uppmärksam lyssnare. Och när han på scenen ibland frapperar
genom den såsom en appell verkande precisionen i sin
rytmik -— minns hans Calchas med de i ensembler
emellanåt dirigerande armrörelserna! — kan jag tänka på
att det inte skadar en operasångare att musikaliskt
intressera sig för mera än sitt struphuvud och att vara —
eller ha varit — en smula instrumentalist också.
Men det är ju genom en på operascenen mindre vanlig
skådespelarbegåvning som Stiebel främst gjort sig
bemärkt. Den enda gång jag inter pocula sammanträffat
med honom tycktes mig upplysande också i detta
avseende, såsom en inblick i den lätthet varmed han spelar
teater. Den vid restaurangens stängning tillfälligtvis
påträffade konstnären hade på grund av en hos honom visst
ej sällan förnummen krasslighet endast med svårighet
kunnat förmås att medfölja till en såsom värd
fungerande gemensam bekant. Natten eller rättare morgonen
(naturligtvis inträffade detta före krig och kristider) kom
att avslutas på ett s. k. femkafé. Bland detta ställes bisarrt
blandade publik var det som om operasångaren först
riktigt övervunnit sin påstådda indisposition. Han
agerade och sjöng till —• såsom jag vill minnas — den
lamslagna, först endast svagt protesterande
kaféinnehaver-skans förfäran, till fleras gapande häpnad och till vår
och andras ogemena förnöjelse något koncentrerat
sammelsurium av högdramatiska repliker, med diverse hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
